”Dags att ta fram strejkvapnet”

Bilden visar strejkande lärare. Ja, ni läste rätt! Det finns ute i världen lärare som har gått samman i något de kallar fackföreningar. Dessa finns till för att medlemmarna samfällt ska kunna agera mot orimliga löner och arbetsvillkor. Om deras krav inte möts av arbetsgivarna går de ibland ut i en så kallad strejk. Det betyder att de vägrar arbeta.

Detta är mycket jobbigt för arbetsgivaren, som brukar vika ner sig eller åtminstone gå med på mycket mer än vad hen från början gjort. Fiffigt va!

I det senaste numret av Skolvärlden kan vi läsa om de pågående förhandlingarna mellan Lärarnas Riksförbund och arbetsgivarna. Ett citat av LR:s avtalssekreterare Peter Henriksson räcker för att inse att den lilla historielektionen i denna artikel behövs:

Peter Henriksson, tror du att ni får igenom det ni önskar?

– Ja du, det ju en så kallad 10 000-kronorsfråga. Det bästa svar jag kan ge är att jag hoppas det. Och jag vill gärna tro det. Och än så länge vet vi inget annat, säger Peter Henriksson.

Så länge våra representanter får tala så här förtjänar vi medlemmar inte bättre villkor. Så låter inte en kamporganisation. Så låter en strykrädd tjänare som accepterat att vara utlämnad på nåd och onåd åt sin herres nycker.

I fackpressen får vi bara det eviga mässandet om att vi ”måste höja lärarnas status”, ”måste få upp lärarnas löner”, ”måste få ner arbetsbördan”. De där ”vi” som ”måste” verkar inte finnas i verkligheten, de har i alla fall inte synts till de senaste trettio åren. Medan facket hoppats och gissat har det enda som faktiskt höjt lönerna varit en akut lärarbrist och statliga interventioner. Arbetsmiljön gör att lärare flyr yrket medan våra representanter utnämner årets 10 000-kronorsfråga. Verkar vara läge att byta strategi.

Det är dags att plocka fram strejkvapnet. Vi ska kräva maximal undervisningstid, minimal planeringstid och riktig fortbildning – allt som vi vet garanterar kvalitet och vår hälsa. Annars strejkar vi tills arbetsgivaren är på knä. Arbetsgivarna kommer att oja sig över den förlorade “flexibiliteten”.

Då säger vi ungefär så här: Vad synd att ni totalt har svikit alla intentioner som fanns när vi generöst släppte fram den flexibilitet som ni ville ha. Ni har i princip bara använt den för att öka vår arbetsbörda, hindra en god löneutveckling och försämra vår arbetsmiljö. Sorry, ni hade chansen men tog den inte. Nu säger vi upp flexibiliteten.

Vi har det svenska folket med oss. Vi ska inte vara rädda. Slut med fromma förhoppningar och att gissa förhandlingsresultat. Dags för kamp. Det är vad fackföreningar en gång skapades för. Säg upp avtalen, ställ kraven och stå fast! Vi kommer att vinna.

Henrik Stawe, gymnasielärare och medlem i Lärarnas Riksförbund