Elever: Detta borde lärare veta om särskild begåvning

Det måste krävas en del att vara åtta år och föreläsa för en aula fulla av pedagoger. Men under rubriken ”Detta önskar vi att lärare visste om särskild begåvning” vid konferensen Brainchild, berättade Lanny om hur det är att vara särskilt begåvad, om hur det är att vara åtta år men gå i sexan samt om den långa vägen för att hitta formen för en fungerande skoltillvaro.

Lanny trivs idag jättebra i skolan men det har inte alltid varit så. Förskoleklass började hon tillsammans med jämnåriga och med höga förväntningar men det blev snabbt fel nivå.

– Jag läste Harry Potter-böckerna men var tvungen att göra veckans bokstav. Och jag fick inte skriva Galapagossköldpadda på bokstaven G, trots att jag kunde stava till det – fröken tyckte att det var för svårt. Jag bad om svårare saker att göra men det jag fick från läraren var för lätt, berättade Lanny från scenen.

Av en speciallärare fick hon svårare mellanstadieuppgifter, men då fick hon ofta sitta ensam med uppgifterna, utanför klassrummet.

– Jag ville ju ha undervisning.

Konsekvensen blev att Lanny började må dåligt. Hon berättade vid föreläsningen att hon blev arg på skolan, ledsen och ”inte ville finnas”.

Lösning kom sedan, undan för undan. Dels tog hennes mamma med henne till en psykolog och de fick resultatet att hon var särbegåvad, dels hade Lanny en rektor som lät henne flytta upp ett par årskurser.

Det blev inte rätt på en gång men nu, när Lanny går sitt tredje år i skolan, och fått sin plats i en årskurs 6a, har det mesta fallit på plats.

– Nu har jag äntligen en klass. Jag trivs och känner mig inte utanför. Lärarna vet vad jag behöver och känner mig. Rektor Ylva är fantastisk och vågade göra något hon aldrig gjort innan, berättade Lanny, och avslutade med en uppmaning till åhörarna.

– Hoppas ni som sitter här lärt er något. Lyssna till eleverna. Och fatta att det finns elever i förskoleklass som inte är som sexåringar brukar vara.

Alla normalbegåvade är inte likadana. Det gäller oss också.

Med på scenen fanns också 13-åriga Hanna, som går i åttan och har hoppat över en klass. Hon beskrev hur hon suttit i säkert 50 möten och ”pratat med lärare om hur jag är annorlunda”.

Hon poängterade att alla särbegåvade elever inte är likadana.

– Alla normalbegåvade är inte likadana. Det gäller oss också. Vi är inte mer lika varandra än ni.

Hon berättade också att många lärare frågar: hur vill du ha det?

– Jag fick den frågan första gången när jag var nio – men jag hade ju ingen aning. Jag blir ofta behandlad som äldre än jag är, men jag gillar förstås många saker som alla andra barn.

Hanna menade också att det är lite tabu att prata om att man är särskilt begåvad.  

– Jag har aldrig sagt till mina klasskamrater att jag är särbegåvad.

Till skillnad från Lanny har hon ett upplägg i skolan där hon ofta sitter ensam och jobbar med sina uppgifter, och är inte med vid genomgångar, vilken hon tycker är skönt – men hon betonade samtidigt att det inte fungerar för alla.

– En annan sak som är viktig är att läraren ger väldigt tydliga instruktioner till uppgifter. Jag vet inte hur ”vanliga” människor tolkar uppgiften. Det är svårt och tar energi att försöka förstå hur andra tänker.

En av de pedagoger som lyssnade till de särbegåvade eleverna var Cecilia Daréus, matematik- och NO-lärare som sedan ett par år tillbaka arbetar som biträdande rektor på en skola i Stockholmsområdet.

– Jag är helt övertygad om att jag stötte på de här eleverna när jag undervisade, men utan att förstå att de var särbegåvade, säger hon till Skolvärlden.

Vi testar olika saker nu men det är jättesvårt att hitta rätt.

Nu har hon en elev i årskurs fyra som nyligen fått veta att han är särskilt begåvad.

– Vi har haft möten med alla lärare som behöver anpassa undervisningen, till exempel med mer öppna uppgifter. Men vi märkte snabbt att det inte funkar tillräckligt bra. Så vi fortsätter att leta efter lösningar.

– Jag träffar eleven ett par gånger i veckan och undervisar honom i matematik och NO. Dels arbetar vi med sådant som måste ”tragglas” men vi gör också svårare saker som att göra uppgifter från de nationella proven i sexan och nian eller pratar om kemiska reaktioner.

Var det något du särskilt fastnade för från Lannys och Hannas berättelser?

– Jag tänker att detta med att få accelerera, alltså gå upp i klasser, vore en ganska enkel lösning men som är svår på vår skola eftersom den bara går upp till sexan. Jag har varit i kontakt med en grannskola som kan tänka sig att låta vår elev läsa matte där men det beror lite på om han vill själv. Det kan vara läskigt att börja på en annan skola med äldre elever.

– En annan utmaning är att våra lärare inte har den ämneskompetens som krävs eftersom alla är låg- eller mellanstadielärare, och då kan man kanske inte lära ut integraler för att ta ett exempel.

Cecilia Daréus menar att det finns ganska mycket information idag om hur man känner igen en särskilt begåvad elev men att det är betydligt svårare att hitta fram till rätt anpassningar eftersom det är så individuellt.

– Så klart skulle jag vilja ha en påse med lösningar – det här ska du göra. Vi testar olika saker nu men det är jättesvårt att hitta rätt, man känner att man vill göra mer.

Hur ser skolans kunskap ut om särskilt begåvade elever generellt?

– För tio år sedan hade vi inte alls ögon för detta men de senaste åren skulle jag säga att det hänt massor. Det finns utbildningar, poddar och styrdokumenten trycker på att även de elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling. Men det är svårt för enskilda rektorer och lärare att hitta alla lösningar, kanske måste man lyfta frågan och titta på lösningar på högre nivå, till exempel huvudmannanivå.