”Fem steg för skolan att bryta utanförskapet”

Replik på ”Bryt utanförskapet med bättre mentorer”

För att hitta lösningar behöver man först komma fram till hur problemet ser ut. Vad för hjälp elever behöver för att utvecklas i enlighet med skollagen (så bra som möjligt utifrån sina förutsättningar), hur vi kan förstå elever som har egna svårigheter som påverkar lärandet, vilka situationer som är extra utmanande och hur man kan anpassa för att minska svårigheterna, hur man kan samverka för att få till en bättre organisation – ja, detta finns det redan mycket kunskap om.

Mentorsrollen skulle kunna fyllas med helt andra saker än idag, men då krävs det att mentor är en del i det pedagogiska arbetet och är en av de lärare som eleven har. Skolans uppgift är lärande, men förutsättningen för att elever ska ta till sig kunskap är att de mår bra, känner sig trygga och känner att de klarar av skolarbetet. Därför är det viktigt att det i skolan finns en välfungerande stödfunktion med olika professioner som specialpedagoger, psykologer, kuratorer och så vidare, som kan hjälpa lärarna i situationer där deras expertis behövs. För att de ska kunna fungera bra tillsammans behöver det finnas en väl upparbetad organisation, där pedagogerna vet vem de kan vända sig till och få stöd i svåra situationer snabbt.

Sveriges Psykologförbund rekommenderar till exempel att det ska finnas en skolpsykolog på 500 elever och inte en på 1500 elever som idag. Om skolpsykologen används rätt, för handledning och som konsulter till pedagogerna, räcker de betydligt längre än om de träffar elever en och en. Samarbeta med socialtjänsten och sjukvården behöver man göra i skolan och en viktig uppgift är att hitta välfungerande samverkansformer, där alla arbetar med sina respektive uppgifter. Skolans uppgift är lärande, men för att kunna fokusera på det måste vi se hela eleven.

Varför får elever svårt att klara skolan?

Det finns förstås en mängd olika skäl, och det första man behöver göra om man vill sätta in åtgärder är att ta reda på vad skälet är för just denna elev. Det kan tyckas som en självklarhet men ofta innehåller pedagogiska kartläggningar, framför allt information om vilka mål eleven inte når, eftersom det är den informationen som efterfrågas av skolmyndigheter. Ofta fokuserar den pedagogiska kartläggningen på elevens individuella förutsättningar och inte, som den bör göra, också på organisations- eller gruppfaktorer.

Det är inte ovanligt att elever som misslyckas i skolan har svårt att organisera sitt skolarbete. De missar deadlines för inlämningar, kommer inte ihåg att det var prov, tappar bort material, kommer för sent, kommer efter och ger upp och så vidare. Elever med neuropsykiatriska svårigheter har oftast svårt att styra sig själva i förhållande till ett mål, det som inom neuropsykologin benämns som exekutiva funktioner. Många andra barn har också svårt att styra sig själva så att de fullt ut ”tar ansvar för sitt eget lärande”, ”arbetar självständigt” eller är bra på att arbeta mot ett långsiktigt mål av den enkla anledningen att de inte är vuxna. Man räknar med att de områden i hjärnan som dessa förmågor associeras till är färdigutvecklade i 20–25-årsåldern.

En av de faktorer som Hatties metastudie visade var viktigast.

Vill man professionalisera skolan så behöver man hitta ett systematiskt arbetssätt, där man analyserar innan man agerar.

Med utgångspunkt i mångårig erfarenhet, neuropsykologisk och pedagogisk forskning så föreslår vi följande grundläggande fundament i arbetet:

1. Relation – bygg upp och vidmakthåll den. Det är väsentligt för alla elever att ha en relation till pedagogerna, men särskilt viktigt för de elever som har störst svårigheter. En av de faktorer som Hatties metastudie visade var viktigast. Elevens mentor kan vara den person som står närmast, men det arbete mentor gör måste hänga ihop med det pedagogiska arbetet som pågår, inte vara något helt annat, om det ska leda till att elevens lärandesituation förbättras.

2. Analysarbetet: Vad är det som fungerar och vad är det som är svårt? För elever med svårigheter -och särskilt när det gäller de elever som inte längre förmår gå till skolan –  är det viktigt att ta reda vad det är de själva upplever som problematiskt. För vissa elever kan den stress som fått dem att inte längre komma till skolan härröra från detaljer som är lätta att åtgärda. Svårt att äta i matsalen, väldigt stressande att vara ute på gården på rasten, svårt att hålla reda på tider och schema, ingen att vända sig till om det blir besvärligt, är exempel på sådant. 

3. Skapa mening och sammanhang: Målet måste vara relevant för eleven och det måste vara möjligt för eleven att se hur man kommer dit för att de ska vara motiverade.

4. Dokumentera mål och tydliga förväntningar. Planen måste dock vara både möjlig att förstå för eleven och föräldrarna och vara ett arbetande dokument, inte något som arkiveras i en pärm. Planen behöver vara konkret och bör definiera vad som är viktigt, när och varför arbetet ska utföras och vilka som ska hjälpa till med det. Målen måste utvärderas och justeras så eleven har möjlighet att nå dem. Många elever behöver hjälp hitta ett sätt att planera hela sin tid så den går ihop. När ska man arbeta med läxor om man också ska hinna med träning eller andra aktiviteter?

5. När man gjort en plan måste man hålla fast i den, samordna insatserna och utvärdera. Finns det stora svårigheter behöver många personer runt barnet samverka och dra åt samma håll. Det är viktigt att föräldrarna inte hamnar i situationer där de ska samordna flera myndigheters insatser, som tyvärr är vanlig för de familjer där eleverna har de största svårigheterna.

Elever som inte är i behov av särskilt stöd behöver också det systematiska arbetssätt som vi kort beskriver ovan. Vi ställer idag höga krav på elevernas exekutiva förmågor i skolan utan att vara medvetna om det. Det skapar oro och stress hos eleverna. Många barn och ungdomar mår dåligt. Genom att systematiskt arbeta tillsammans i lärarlaget och skapa en sammanhållen och tydlig organisation där vi är, i den skola vi har, med de elever och personal som finns där så kan mycket förbättrats. Det har vi sett i det välkända Essunga-projektet.

Artikelförfattarna i den artikel som detta är en replik till menar att man behöver professionalisera mentorskapet och stärka lärarnas kärnuppgift, som är det pedagogiska arbetet. För att genomföra detta tänker sig Liberala ungdomsförbundet att mentorn skulle kunna vara en kandidat i psykologi eller socialt arbete, som troligen innebär att detta är en person under utbildning som har detta uppdrag under en praktikperiod. Var finns det vetenskapliga stödet för ett sådant tillvägagångssätt? Finns det praktisk erfarenhet av att det fungerar? Vilka grundtankar om elevers lärande bygger den på?

Det skolan behöver är att vi använder oss av den kunskap som finns.

Utifrån vår erfarenhet är detta helt fel väg att gå. Det lösgör mentorsfunktionen från det pedagogiska arbetet och blir till en psykosocial stödfunktion som det dessutom inte finns någon kontinuitet i alls, om man tänker sig att detta är ett uppdrag för praktikanter och inte en funktion som ligger i linje med skolans salutogena uppdrag. Mentorerna kan vara en viktig person för att hjälpa och stötta elever i skolarbetet och att i arbetet på skolan upptäcka situationer som är besvärliga för eleverna, som man behöver åtgärda på skolan. Mentorer som ingår i arbetslaget och själva är pedagoger kan ha en övergripande och samordnande funktion där det behövs mer samarbete än vanligt mellan pedagogerna.

Det skolan behöver är att vi använder oss av den kunskap som finns och ser till att utveckla arbetet utifrån de lokala förutsättningarna. Skolpersonalen måste tillsammans skapa en fungerande verksamhet. Det finns mycket kunskap hos pedagogerna och i arbetslagen som behöver lyftas fram. Det måste finnas utrymme för reflektion, samarbete och att pedagogerna tillsammans ”gräver där de står”.

Anna Borg, specialpedagog och skolsamordnare på KIND (Center of Developmental Disorders at Karolinska Institutet)

Gunilla Carlsson Kendall, leg psykolog, Provivus, handledare, utbildare och författare