”Kraven på mätbarhet sänker skolan”

I boken ”Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde” tar Jonna Bornemark spjärn mot renässansfilosoferna Nicholas Cusanos, Giordano Bruno och René Descartes för att tolka vår samtid, och resultatet är en svidande kritik där våra moderna organisationers upptagenhet vid det mät- och kvantifierbara pekas ut som ett samhällsproblem.

Enkelt uttryckt handlar det om att personer som jobbar i mellanmänskliga yrken – exempelvis lärare – inte åtnjuter den tillit de behöver för att utföra sitt jobb på bästa sätt. Istället tvingas de lägga tid på att dokumentera mätbara data och uppfylla förutbestämda kvoter, som sedan redovisas uppåt och / eller utåt, mot chefer, myndigheter, kunder och så vidare.

Begreppet kvalitet blir helt förvridet

– Det handlar i grunden om tillit. Vi måste ha en tilltro till att folk är kloka och kompetenta och vill göra ett bra jobb, och sedan fånga upp när de inte lyckas. Istället för tvärtom, att de ständigt ska misstänkliggöras, granskas och kontrolleras väldigt hårt. Det sorgliga med new public management är att det är ett system som verkligen odlar misstro, säger Jonna Bornemark, som är docent i filosofi och lektor på Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns Högskola.

Hon lanserar begreppet ”förpappring” för att beskriva hur kraven på dokumentation spårar ur och till slut ersätter den egentliga verksamheten. Man skriver regler och riktlinjer i dokument istället för att jobba med människor och utföra det grundläggande uppdraget.

– Förpappring innebär att varje del av verkligheten ska speglas i någon typ av papper för att vi ska ha kontroll över den. När man tänker sig att man ska mäta, räkna och kontrollera allt, och allra helst genom excel-ark, så missar man att verkligheten är oändlig, och oändligt komplex. Vi kan ägna oändligt mycket tid åt att föra in saker i papper, det finns liksom inget stopp, säger hon.

Dokumenten ska vara en garant för kvalitet men riskerar enligt författaren att i själva verket dra ner kvaliteten.

– Kvalitetsbegreppet blir helt förvridet. Man kidnappar kvalitetsbegreppet. I praktiken innebär det här tänkandet att lärarna dels måste ägna mycket större del av sin arbetstid till att skriva i papper ­– tid som tas från eleverna, från planering av undervisning och så vidare. Dels blir lärarna fjärrstyrda – de vet att de måste hålla koll på vissa saker för att de har fått olika påbud uppifrån. Det gör att de inte kan vara helt och hållet fokuserade på vad som händer i klassen här och nu. Risken är att vi får en yrkeskår som går och vaktar sin rygg hela tiden, och i slutändan leder det till någon sorts banal ondska, ”jag gjorde bara som det står i riktlinjerna. Jag tänkte inte själv, för det var inte mitt jobb”.

I boken använder hon begreppet ”pedanter”, som i Brunos filosofi betecknar de som förlorar sig i regler, abstraktioner och generaliseringar, och därför tappar kontakten med konkreta situationer. Men exakt var pedanterna finns menar hon inte är så självklart som man kan tro.

Man måste göra motstånd

– När jag började undersöka det här så tänkte jag mig att det var vissa personer. Men det jag verkligen har slagits av är att pedanten finns hos oss alla. Och ska vi motarbeta pedanten måste vi börja med oss själva och de i vår närhet – jobba där vi står. Det är ett utbrett tankesätt, som jag vill påverka i en annan riktning.

Du drar paralleller till Skolinspektionen och new public management, och där är ju det pedanta något som kommer uppifrån, på systemnivå?

– Det finns vissa som haft en ganska blind tro på new public management, som bland annat hänger ihop med mätbarheten. Så i det fallet kommer det uppifrån. Men det finns exempel på processer som börjar med ett vettigt dokument formulerat på hög nivå, men sedan för varje nivå lägre ner i organisationen det går, så blir det mer och mer pedantifierat, så att säga. Man börjar tolka och uppfinner på så sätt hårda formella krav på vägen ner i systemet.

Det hänger väl också ihop med behovet av att konkretisera? Ett luftigt dokument kan man skriva, men i en verksamhet måste man ju tänka ”vad betyder det här rent praktiskt” och då händer det någonting.

– Absolut. Men tolkningsarbetet innebär också en frihet där man kan välja att gå åt olika håll. Och där blir kravet på mätbarhet falluckan. Det är genom det som man måste börja konkretisera på ett specifikt sätt. Och det är där jag tänker att man måste göra det där mikromotståndet.

Hur då?

Folk inom Skolinspektionen tvivlar på systemet

– Om man ställer sig frågan ”hur blir vi bättre på det vi gör” kan svaret bli ”se till att det finns ett utrymme för reflektion där vi kan ta upp våra misstag”. Det vore det rakt motsatta. Hur motverkar vi att det sker sexuella trakasserier på en arbetsplats? Är det genom att kontrollera stenhårt och varje dag fråga alla medarbetare ”har du blivit sexuellt trakasserad idag?” eller gör vi det genom att hela tiden lyfta frågan på andra sätt och tillåta reflektion?

Men om man vänder på det. Ska man kasta ut alla mål från arbetsplatsen?

– Det är klart att anarki inte är det enda alternativet. Det viktigaste är att vi lyfter fram sådant som tillit, omdöme och empati, som alltid har varit viktiga värden för lärare. Vi kan lyfta fram bildningsbegreppet igen, och lärande, som ibland faktiskt försvinner när allt ska kvalitetssäkras. Jag tror på kollegiala samtal, jag tror på att ha en miljö där man kan säga vad man gjorde fel, eller att man ångrar sig, och där man kan diskutera det för att vi inte ska göra samma misstag igen.

Bokens titel innehåller ”det omätbaras renässans”. Är det någonting du faktiskt ser komma?

– Ja, jag gör ju det. Den rubriken vågade jag sätta just för att när jag är ute och pratar om de här sakerna så tycker jag att problembilden är rätt klar. Det är väldigt många som känner igen sig, och det är många som också beskriver hur de gör små mikromotstånd. När jag pratade om det här med ett par personer som jobbar på Skolinspektionen så sa de också att det är ett uselt system. Det är fascinerande. De tycker inte att de når någon kvalitetsdiskussion, de är inte säkra på att det går att hitta rätt parametrar eller indikatorer. När vi har sett problemet är halva jobbet gjort. Sen ska vi ändra på det också förstås, men det är därför jag gillar mikromotståndet.