johan_alvehus_forstelarare
Forskning

Forskare: Förstelärarna har stärkt lärarkåren

Lärarprofessionen har stärkts av karriärlärarreformen. Det menar Johan Alvehus som i ett forskningsprojekt följt upp vilka effekter reformen haft.
– Lärarprofessionen har fått större makt över frågor som rör det egna arbetet, säger han.

Om forskningen

Johan Alvehus är universitetslektor vid Institutionen för service management och tjänstevetenskap, Lunds universitet.

Projektet ”Framorganiserad profession. En granskning av reformer inom skolan” driver han tillsammans med Gustaf Kastberg, professor vid Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet och doktoranden Sanna Eklund, även hon vid Förvaltningshögskolan.

Forskningsprojektet bedrivs med finansiering från Forte (Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd) och Vetenskapsrådet.

Under hösten 2018 kommer Johan Alvehus, Sanna Eklund och Gustaf Kastberg ut med boken ”Stärkt, splittrad och styrd” (Studentlitteratur) där delar av projektet avrapporteras.”

Karriärlärarreformen, som sjösattes 2013, har väckt känslor och fått ta emot en hel del kritik, kritik som handlat dels om att förestelärarna valts ut på godtyckliga grunder och att kriterierna varit luddiga, och dels om att lärarkåren splittras i förstelärare och ”andrelärare”.

Men Johan Alvehus, lektor som forskar om ledning och styrning av professionsorganisationer vid Lunds universitet, menar att det också kommit en hel del gott ur reformen. Tillsammans med två kollegor har han närstuderat hur lärarprofessionen påverkats av karriärlärarna. Slutsatsen? Att lärarkåren faktiskt stärkts som profession av karriärlärarreformen.

 – Det är viktigt här att säga vi pratar om professionen, inte enskilda lärare. Det behöver inte vara så att lärarna själva tycker att det här är bra. Många av dem vi pratat med har haft allvarliga invändningar mot reformen. Men om vi tittar bort från åsikterna, och tittar på vilka uppgifter förstelärarna tagit på sig och vad detta har betytt, så ser vi att kåren faktiskt stärkts, säger Johan Alvehus.

Sju skolor i tre kommuner ingår i studien. De tre forskarna har intervjuat alltifrån förvaltningschefer och rektorer till förstelärare och icke-förstelärare. Tolv förstelärare skuggades dessutom under en vecka vardera för att forskarna skulle få en konkret bild av de gör och fånga in stämningar.

– Det är ett metodval som ger mycket närvaro, man kommer tätt inpå processer men på bekostnad av kvantitativa slutsatser. Vi kan inte säga att alla förstelärare gör så här. Men jag tror att man kan vända på det och säga: Vi har inga stora skäl att anta att de fall vi studerat skulle vara särskilt avvikande, säger Johan Alvehus.

Hur menar de då att lärarprofessionen stärkts? Jo, forskarna konstaterar att förstelärarna tagit över uppgifter som tidigare legat på framförallt biträdande rektorer som till exempel att administrera nationella prov, sköta likvärdighetsarbete och koordinera personalplanering.

– Det innebär att lärarprofession tagit kontroll över frågor rörande deras egna arbetsvillkor. De har tagit över uppgifter från rektor som inte själv behöver vara lärare – och alltså inte själv tillhör professionen.

Förstelärarna har också sugit åt sig arbetsuppgifter som tidigare fördelats mer solidariskt bland lärare.

– De håller i samtalsgrupper, åker på konferenser och håller i seminarier. Det upplevs lite problematiskt men samtidigt gör det att försteläraren bli en tydlig företrädare för professionen, och att autonomin i klassrummet ökar ytterligare för lärarna.

Ytterligare en sak noterar Johan Alvehus. Om man tittar på Skolverkets tidiga skrivningar om försteläraren så fanns det en idé om att försteläraren var någon som gör samma sak som andra lärare men lite bättre.

– Det ser vi inte mycket av, snarare är försteläraren en person som sysslar med delvis andra saker än kollegorna. Det stämmer kanske inte med intentionen, men det stämmer överens med hur det ser ut i många andra professioner. Generellt vill jag nog mena att en jämlikhetsideologi och brist på karriärmöjligheter hämmat snarare än främjat lärarkåren. Det finns en viktig poäng med att professionell utveckling leder till ett ökat ansvar för mer övergripande professionsfrågor.

Johan Alvehus är väl medveten om den kritik som finns mot karriärlärarreformen och att många lärare upplever att den lett till splittring. Han tror dock att ju längre tiden går, desto större acceptans kommer reformen att få.

– Men jag kan tycka att kåren varit lite passiv. Det är rektor som utser förstelärare och här har lärarprofessionen kanske missat en chans att själva bestämma vad som utmärker en bra lärare.

Johan Alvehus förklarar vad han menar.

– Varför har vi professioner? Jo för att det handlar om komplexa, svårbedömda arbetsuppgifter som bara kunniga yrkesutövare kan värdera. Men här har man alltså släppt uppgiften till någon som inte själv nödvändigtvis är en framstående representant för professionen: rektor behöver ju inte vara lärare. Det bör var professionen själv som sköter meriteringen. Här har man lagt det i händerna på andra – det är knepigt.

Vilka lärdomar kan man dra av er forskning?

– Det är svårt att ge generella råd. Vi kommer kanske aldrig kunna mäta exakt hur duktiga lärare är men vi kan sträva efter att hitta hyfsat objektiva kriterier som vi ändå är rimligt säkra på att de leder till att man blir en duktigare lärare.

Att man deltagit i fortbildningar eller har haft en roll som ämnesföreträdare under lång tid är exempel på mindre godtyckliga kriterier, menar Johan Alvehus. 

– Och när man gör det måste lärarkåren ta ansvar och lyfta fram positionerna och själva säga att här har vi en hyfsad indikator på en bra lärare, den ska vi använda.  Jag är förvånad över att facken inte valde att gemensamt försöka ta fram kriterier när reformen togs fram. Jag tror att det är viktigt att kåren är proaktiv och inte ett offer, det gynnar inte lärarna i längden.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm