Forskare: Viktigt att åtgärdsgarantin blir verklighet

Regeringens läsa-skriva-räkna-garanti ser i dagsläget inte ut att bli av. Både allianspartierna och Sverigedemokraterna är emot. 

Men nu ger sig två pedagogikforskare in i debatten. Ulrika Wolff och Jan-Eric Gustafsson, båda professorer i pedagogik vid Göteborgs universitet, skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att det vore djup olyckligt om åtgärdsgarantin inte blev verklighet.

Varför är det så viktigt att åtgärdsgarantin blir verklighet?

– Allra viktigast, tycker jag, är att man vill styra om specialpedagogiska resurser mot lågstadiet. Och att man där vill sätta in resurserna, på en gång, när man upptäckt problemen, säger Ulrika Wolff som bland annat forskar om dyslexi, läs- och skrivsvårigheter, läsning och kognitiva förmågor relaterade till läsning.

I debattartikeln konstaterar hon och Jan-Eric Gustavsson att det finns mycket forskning som visar på vikten av att tidigt identifiera och sätta in åtgärder till elever som behöver det. Åtgärdsgarantin skulle vara ett viktigt verktyg i det arbetet.

– Garantin skulle även innebära kompetensutveckling till lärarna och att man ger dem verktyg att genomföra detta. Ett förslag som finns i åtgärdsgarantin och i Skolkommissionens förslag är att man tar bort de nationella proven i årskurs 3 och ersätter dem med nya bedömningsstöd Och att de då blir bättre på att identifiera framförallt elever med ordavkodningssvårigheter, det förmår inte de nationella proven idag göra.

Oppositionen är dock emot förslaget och menar att det redan med dagens lagstiftning är tydligt att skolan har en skyldighet att skyndsamt sätt in stöd om eleven behöver det.

Ligger det inte något i det?

– Jo, men när det gäller åtgärdsgarantin måste man också sätta in specialpedagogisk kompetens. Det finns idag inte tillräckligt tydliga anvisningar för att styra resurser mot de tidiga åren. Så här har det varit år efter år, man säger att man ska sätta in insatserna tidigt, men man gör det inte. Nu, i och med den här garantin, så tändes ett hopp bland många, hos mig bland annat, att nu kanske det på allvar finns möjlighet att vända på detta. ​

Trots att lagstiftningen betonar vikten av tidiga insatser sätts flest insatser in i senare årskurser, skriver de i debattartikeln. Största andelen elever med åtgärdsprogram finns i årskurs 9. 

Hur kommer det sig att stödet inte sätts in tidigare?

– Förmodligen flera saker. Dels kan det vara så att kunskapen ibland saknas. Dels att det inte finns tillräckligt med specialpedagogiska resurser. Det tycks också finnas en idé om att inte identifiera för tidigt, man säger att det stigmatiserar. Jag har mött skolor när jag har sökt elever med ordavkodningssvårigheter i årskurs 3, 5 och 7 som säger sig ha många fler elever i sjuan än i trean med svårigheter. Det är inte rimligt att det förhåller sig så i verkligheten.

En annan farhåga som lyfts fram är att åtgärdsgarantin skulle begränsa lärarnas professionella utrymme och leda till detaljstyrning.

– Jag tycker inte att det handlar om detaljstyrning om man säger att man ska sätta in insatser till dem som behöver det, med specialpedagogisk hjälp. Som lärare skulle jag se det som ett stöd. 

– Jag tycker att man ska ta den här chansen nu, att verkligen försöka vända på systemet.