Här blir stora klasser små

Klass 3B på Runbacka skolor i Sollentuna inleder dagen med att träna på klockan. De 28 eleverna är indelade i tre mindre grupper som alla sysselsätter sig med olika övningar. I ett mindre grupprum som sitter ihop med klassrummet sätter läraren Camilla Skoglind igång grupp A att jobba med stenciler, där de bland annat ska fylla i hur mycket klockan visar på olika bilder.

Alla har också tillgång till varsin liten plastklocka med vridbara armar, i den händelse att bilderna känns för abstrakta.

– Föräldrar vill såklart ha små grupper. Jag tror att man upplever det som en social trygghet, man känner sig mer sedd av sin lärare. Och så kan det ju vara, absolut. Men det som är viktigt är att man är många pedagoger, säger hon.

I klassrummet sitter klassens andra lärare, Dögg Gunnarsdóttir, tillsammans med grupp B, som ska göra ett eget tidsschema över sin dag i ett presentationsprogram på surfplattan. Även här finns de små plastklockorna tillgängliga.

– Vi har båda haft klasser på 14–15 barn på andra skolor. Men då är man oftast ensam hela tiden. Jag hade en jättesvår grupp med många barn som hade diagnoser, och jag var ensam. När jag frågade efter hjälp på den skolan så sa de ”men du har ju bara 14 elever”. Så ibland kan det faktiskt vara lättare att ha 30 elever, om man är fler vuxna också, säger hon.

Mantrat ”klasstorleken har ingen betydelse” skaldas då och då i riksdagens talarstol, på tidningarnas ledarsidor och av diverse proffstyckare. Det är en förvrängning av de forskningsresultat som säger att klasstorlekar visserligen inte har störst betydelse av alla faktorer som påverkar elevernas resultat – men ändock har viss betydelse. 

De som jobbar i skolan vet såklart redan det här. De vet också att antalet elever påverkar lärarens möjligheter att vara en god pedagog och tillgodose elevernas behov av sådant som forskningen håller högre, som exempelvis feedback.

Forskningen säger också att ju yngre eleverna är, desto större betydelse har lärartätheten. Det har man tagit fasta på vid den kommunala F–9-skolan Runbacka skolor i Sollentuna norr om Stockholm. Inte genom mindre klasser, utan genom fler pedagoger och kolle-gialt samarbete. Och lärartätheten är som högst på lågstadiet. Två lärare och en fritidspedagog per klass de första två åren, för att gå över till tre lärare och en fritidspedagog på två klasser som samarbetar i årskurs tre.

I korridoren utanför klassrummet sitter grupp C och ägnar sig åt den övning som verkar vara populärast: ett spel på surfplattan som kombinerar att lära sig om klockan med att sköta om djur. Varje gång du svarar rätt på en fråga om klockan får du poäng, som sedan kan användas för att skaffa fler och mer spännande djur.

– Det är väldigt populärt. Det är bra att de får göra sådant också, som är lite rutinmässigt och där vi inte behöver introducera en uppgift, säger Camilla Skoglind.

Jag behöver göra mycket mindre planering nu.

Arbetssättet på Runbacka skolor är tydligt styrt från skolledningen och bygger på nära samarbete mellan lärare och över klassgränser. Elevgrupperna växlar mellan dryga 50-talet elever när två klasser möts i sin helhet, och små klickar på tio elever, som nu när en klass delas in i mindre grupper.

– Vi har så bra kollegialt samarbete, och då kan man göra som nu: vi koncentrerar oss på tio barn åt gången, går igenom någonting lite djupare, och sen kan du arbeta vidare med det i en större grupp, säger Camilla Skoglind.

Samarbetet går betydligt djupare än att bara hjälpa varandra i klassrummet. De tre lärarna för klass 3A och B planerar tillsammans och delar på mentorsansvaret för eleverna. 

– Samplaneringen underlättar så mycket. Jag behöver göra mycket mindre planering nu i trean när vi är tre lärare på två klasser, än i tvåan när vi var två lärare i en och samma klass, säger Dögg Gunnarsdóttir.

– Och vi har delat upp eleverna så jag har färre än 20 som jag koncentrerar mig på med bedömning och den biten. Då får man syn på de mentorseleverna lite extra, säger Camilla Skoglind.

Varje tisdag sitter hela skolan och samplanerar, över klassgränserna. Båda lärarna i 3B framhåller vikten av tydligt ledarskap för att systemet ska fungera.

– När man är på en skola där det är lite mer ”ni får göra som ni tycker, ni känner barnen bäst” och så, då blir det inte så mycket gjort. Då går man nog gärna in i sin bubbla och gör det som man själv tror är rätt utan att utvecklas.

Det är dags för grupperna i klass 3B att rotera och byta såväl rum som arbetsuppgifter med varandra. Sorlet stiger, någon elev släntrar iväg åt fel håll, en annan vill inte riktigt avbryta sitt schemabyggande. Men snart nog sitter alla på sina nya platser och tar tag i den nya uppgiften.

– När vi jobbar så här i stationer så jobbar de effektivt i ungefär en kvart. Ska de koncentrera sig på en och samma sak en timme så blir de så trötta. Så en kvart och sedan byte passar bra, säger Dögg Gunnarsdóttir.

– De behöver ju mycket pauser. Det här vi gör i dag är nog en ganska tuff uppgift för vissa. Det kräver ganska mycket koncentration vid varje moment. Kanske inte så mycket den stationen som är mer som ett roligt spel, men de övriga, säger Camilla Skoglind.

Jag har jättesvårt att se någon fördel med att vara helt ensam.

Ett sätt som Runbacka skolor drar ner på kostnaderna för att kunna höja lärartätheten är att inte ta in vikarier när en lärare blir sjuk. Det är dock inte något som Camilla Skoglind tycker är negativt.

– Barnen blir otrygga när det kommer någon som inte känner dem. Så det underlättar jättemycket när man vet att det finns någon i klassen som känner barnen. När man är helt ensam i en klass kan det hända att man inte vågar vara sjuk för att man tänker ”jaha, kommer det någon som känner barnen, eller kommer någon från en vikariepool?”, säger hon.

Finns det inga fördelar med att rå om en klass själv?

– Jag har jättesvårt att se någon fördel med att vara helt ensam. Men visst, skulle man inte klicka med sin kollega, då blir det jättesvårt. Det bygger ju jättemycket på samarbete och kommunikation. I en sådan situation kan man nog känna att ”nämen jag kan lika gärna vara ensam”, säger Camilla Skoglind.

– Jag gillar det här jättemycket, att man har ett så tätt samarbete som möjligt med sina kollegor. Då blir det också att man kan inte alltid göra som man alltid har gjort, utan man måste förnya sig och ta till sig andras sätt att se på saker och ting. Det är det som är häftigt med läraryrket också tycker jag, säger Dögg Gunnarsdóttir.

Hur känner ni när folk i medier uttrycker att det här med gruppstorlekar inte spelar någon roll? Att om lärarna bara är skickliga nog så löser det allt?

– Det är klart att lärarens skicklighet är jätteviktig. Men skolan löser sig inte automatiskt om man sätter in skickliga lärare. Det bygger på så mycket mer. Det gäller att ledningen satt sin prägel på hur de vill att det ska fungera, och att det är någorlunda personaltätt. Man behöver ha förutsättningarna runt omkring, annars kan man inte vara en duktig lärare, säger Camilla Skoglind.