Här får studenterna världsklass på undervisningen

Den verksamhetsförlagda utbildningen, VFU, är en av de viktigaste delarna i lärarutbildningen. Tillsammans med den universitetsförlagda delen ska VFU:n skapa en helhet i utbildningen för blivande lärare – där praktik och teori knyts samman.

Som lärarstudent kan man i dag enkelt ansöka om att göra en del av sin VFU utomlands. På flera universitet i Sverige har intresset för att göra VFU på en skola utomlands ökat under de senaste åren.

Mats Bratteby arbetar som VFU-koordinator på lärarutbildningen vid Uppsala universitet och konstaterar att antalet som väljer att göra sin VFU utomlands ökar för varje år.

– Det är ett stort intresse just nu, särskilt inom grundlärarprogrammet. För hela 2017 hade vi 64 ansökningar och för enbart vårterminen 2018 är antalet sökande 56, säger han.

Även vid Stockholms universitet ser man en ökning bland studenter som söker sig utomlands.

– Det ökar lite för varje år. De studenter som varit ute har samtliga varit väldigt nöjda med sin VFU och rekommenderar andra studenter att resa ut, säger Elisabeth Nygren, VFU-koordinator vid Stockholms universitet.

Men fortfarande är många lärarstudenter ovetande om hur enkelt det är att söka medel och komma i väg, menar Mats Bratteby.

– Det har blivit bättre trots att vi fortfarande behöver informera mer. Men studenterna verkar ha bättre koll och sprider också information till andra. VFU i utlandet är konkurrensen relativt stor och man måste vara beredd att kunna ändra uppfattning gällande vilken skola och vilket land som man kan tänka sig göra sin VFU, säger han.

Carina Blombäck, 51, är en av alla blivande lärare som valt att göra sin VFU utomlands. Hon studerar vid Göteborgs universitet på det korta lärarprogrammet KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) för att bli lärare i spanska och franska.

Av en slump fick hon chansen att åka till Afrika och göra två VFU-veckor i Togo under hösten 2017, genom skolstiftelsen ”Fundación Takeli: Amigos de Togo”.

– Det var en stor omställning att komma dit, även för en resvan typ som jag. Men samtidigt var det en stor dröm som gick i uppfyllelse.

Efter fem timmars bilfärd in i landet från huvudstaden Lomé landade Carina Blombäck i en liten by som heter Bodjondè där hon tillbringade hela sin vistelse. Väl på plats möttes hon av en varm öppenhet av befolkningen och framför allt av lärarna och personalen på skolan.

Lärarna delade från första dagen med sig av det mesta från sin vardag – alltifrån hur de jobbade i klassrummet och planerade lektionerna till att visa hur de tillsammans arbetade med bedömning och arbetsscheman.

– Jag blev särskilt imponerad av hur bra det fungerade för lärarna som undervisade på lågstadiet och gymnasiet. Jag kunde fråga de lärarna om allt. De tog in mig som sin familjemedlem och fick mig verkligen att känna mig välkommen, säger Carina Blombäck.

På skolan fick hon en bra VFU-handledning och handleddes av både behöriga lärare och rektorer. Tack vare sina språkkunskaper i franska kunde hon enkelt kommunicera med personal och elever.

– Det var lätt för mig att ha egna lektioner och samtidigt träna på språket inför min fortsatta karriär som lärare i ämnet.

Vad hade du som lärare i Sverige mer för nytta av ditt besök?

– Oavsett land, kultur eller språk så brottas lärare där som här med att försöka få eleverna intresserade och motiverade av att lära sig. Det är ”same same, but different”.

En stor skillnad som hon kände direkt under sin vistelse i landet var den status som lärarna hade.

– Läraren har högre status i samhället i Togo än vad de har i Sverige. Elever och föräldrar skulle aldrig komma på tanken ens att beklaga sig eller ifrågasätta lärarnas yrkesutövande på något sätt.

På skolorna fanns ingen elektricitet och knappt några läroböcker. Det som lärdes ut visades med hjälp av genomgångar på svarta tavlan och muntliga genomgångar där eleverna fick skriva ner och kopiera från griffeltavlan.

Det svåraste med VFU-veckorna i Togo var att hon då och då fick se när lärarna på högstadiet bestraffade eleverna. Hade de gjort någonting styggt kunde de vuxna slå dem på händerna och knäppa dem på huvudet.

– Det känns tråkigt såklart, för så gör vi ju inte i Sverige. Men eftersom jag har bott i Frankrike tidigare i mitt liv så jag vet hur det kan vara där också.

Trots att Togo har höga skolresultat bland de västafrikanska länderna är det vanligt med tidiga skolavhopp och många elever som går om. Det gjorde att det var många olika åldrar i varje årskurs.

Klasstorlekarna var på mellan 40–90 elever per lärare, vilket ledde till att det var väldigt svårt att få tillräckligt med tid för varje elev.

– Det är i princip ogenomförbart att applicera den ”nya moderna pedagogiken” i de stora klasserna. Många lärare tvingas tillbaka till den traditionella katederundervisningen för att åtminstone några elever ska kunna klara de nationella proven.

Är du nöjd med att ha gjort din praktik utomlands?

– Ja, det är jag absolut. Det är supervärt att åka iväg och få erfarenheten. Jag har fått en unik praktik och en utbildningsbredd som ingen annan fått. Att komma lärarna i Togo så nära och arbeta på detaljnivå var oerhört lärorikt och något som jag kommer ha stor nytta av framöver i lärar­yrket.