skytte
Foto: Magnus Glans
Intervju

Idrottsläraren Alexander är hjälpt av sin adhd

Idrottsläraren Alexander Skyttes adhd och autism gjorde skolan under uppväxttiden bitvis till en plåga, såväl för honom själv som för människorna omkring honom. 
Idag ger det honom ett unikt perspektiv på elever med särskilda behov.

Alexander Skytte
  • Yrke: Lärare i idrott och hälsa på Skälby-skolan i Järfälla norr om Stockholm.
  • Aktuell: Som populär bloggare på skolvärlden.se och som @bokstavspedagogen på Facebook.
  • Här kan du läsa Alexander Skyttes blogg om skolans otryggaste plats: Omklädningsrummet.

Det kan handla om omklädningsrumskolmat, ljud- och ljusnivåer, motorik eller något annat som elever med funktionsnedsättning kan ha extra svårt med. Som bloggare på skolvärlden.se skriver Alexander Skytte gärna om att förebygga och hantera de svåra situationer som kan uppstå i skolan kring barn med särskilda behov, alltid med barnens upplevelse i fokus.

– Det är när jag ser elever må dåligt som jag vill skriva. Det är jobbigt att se andra lida i onödan. Ett barn som är utåtagerande vill egentligen ha närhet och bekräftelse. Det är få som faktiskt inte vill passa in.

Han tror att det bidrar till en förmåga att relatera, efter som han själv har varit där. 

– Jag förstår hur det känns att tänka annorlunda, och jag vet hur viktiga småsaker kan vara – sånt som de flesta inte ser men som kan vara helt avgörande, säger han.

Min diagnos blev som en stämpel i pannan – du är inte som de andra.

När Alexander Skytte gick i lågstadiet ville han gärna bli vän med en annan elev i klassen. Han visste inte hur han skulle bete sig för att ta kontakt, så han drog klasskompisen i håret. Inte bara en gång, utan igen och igen. Det gick så långt att eleven till slut bytte skola, på grund av Alexanders trakasserier.

– Jag ville sköta mig, men samtidigt slogs och revs jag. Jag fick ett antal assistenter att sluta. Jag hade svårt att förstå det sociala samspelet och såg mig själv som väldigt missförstådd, berättar han.

I fjärde klass gick han knappt till skolan överhuvudtaget, och när han var där rev han sönder saker och klottrade.

– Då var rollen så befäst hos mig att jag skulle stöka och bråka. Det var också då jag fick min diagnos, och den blev som en stämpel i pannan – du är inte som de andra. 

Efter halva fyran flyttades han till en liten klass på sex elever och fyra pedagoger. Trots att det kunde bli bråk med de andra eleverna i gruppen så lyckades pedagogerna för första gången tända ett intresse för skolan i honom, som sporrade honom tillräckligt för att ta sig igenom grundskolan.

– Jag hade svårt att analysera och reflektera, vilket ingår i nästan alla ämnen. Det visar att läroplanen inte är gjord för alla. Men jag kämpade mig igenom högstadiet, berättar han.

På gymnasiet fungerade studierna bättre, och i slutändan gick han ut med ett av skolans högsta snittbetyg. Men trots att han lyckades övervinna många av sina svårigheter pratade han inte med andra om sina diagnoser förrän för två år sedan. Han skämdes över dem.

– Jag har alltid dolt det. Jag vill inte se mig själv som min diagnos, så jag trängde undan det. Men det smög sig på, och till sist förstod jag att jag har gått igenom livet och lagt en massa energi på att undvika jobbiga situationer, och att jag behövde ändra på det.

Visar man att man är engagerad kan det väcka elevens egen vilja att faktiskt försöka.

Sedan han började tala öppet om sina diagnoser och de besvär – men också fördelar – han upplever i vardagen har han fått överväldigande positiv respons.

– Många elever med svårigheter som liknar mina tycker att det är jättebra med någon som kan sätta ord på deras upplevelser. Varför är det till exempel jobbigt att byta om till gymnastiken? Det kan vara jobbigt att duscha för att vattnet gör ont om det är fel temperatur, eller så kanske kläderna kliar så mycket att de blir helt oanvändbara. Men som liten med en bristande analysförmåga får man ofta inte ur sig mer än att ”det känns jobbigt”.

Som lärare i idrott och hälsa möter han dagligen elever med olika utmaningar, och han är mån om att försöka möta dem alla efter deras unika förutsättningar.

– Jag har elever som utmanar på flera sätt. Mitt bästa redskap är tid – att man tar sig tid att lyssna, och visar det. Det är också viktigt att återkoppla, oavsett om det går dåligt eller bra och att prata om hur det gick och vad som kan bli bättre. Visar man att man är engagerad kan det väcka elevens egen vilja att faktiskt försöka.

Han varnar också för att stirra sig blind på en elevs eventuella diagnos.

– En diagnos är en kategorisering, det måste man poängtera. Den kan på sin höjd ge en övergripande förståelse, och kan hjälpa dig att förebygga situationer som kan bli jobbiga. Men det är individer vi jobbar med, och du måste alltid utgå från barnet. Och utgå från det positiva – det som eleven klarar av. Vi människor tenderar att utgå från det negativa. 

Här kan du läsa Alexander Skyttes blogg om skolans otryggaste plats: Omklädningsrummet.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm