Känslan av svek gör att jag jobbar när jag vabbar

Klockan är 19.47 på torsdag kväll, och det står klart att sonen inte kommer att gå till skolan imorgon. Nästan 39 graders feber och ont i halsen. Oftast är det maken som är hemma när något av barnen är sjukt, men nu är det min tur. Ångest förstås, jag vill vara hemma med mitt sjuka barn, men jag har ju fem lektioner imorgon, och jag vet att eleverna oftast inte får något gjort när de har vikarie.

Jag sätter mig i alla fall och funderar kring fredagens lektioner. Kanske kan jag ändra lite i planeringen så att det blir någon typ av aktivitet som ger eleverna någonting meningsfullt samtidigt som det lätt går att administrera för en vikarie? Jag ska även vara provvakt direkt på morgonen, och det skapar mer obehag – tänk om eleverna blir stökiga på provet eftersom det inte är någon av de vanliga lärarna som vaktar och skapar trygghet och lugn?

En dryg timme senare har jag fått ihop någon slags planering, jag har meddelat skolans vikariesamordnare och kan ägna mig åt min sjukling. Men känslan av att svika ligger kvar och gnager, och det gör den fortfarande idag när jag sitter i soffan och kollar på film med den febrige sonen. Den här gången så åkte jag i alla fall inte in till skolan tidigt på morgonen för att säkerställa att vikarien visste hur ljudfilerna till ett prov fungerade, och jag kommer inte att åka in på eftermiddagen för att plocka hem uppgifter som jag behöver rätta under helgen.

Som lärare förväntas man planera och efterarbeta de lektioner som man inte genomför när man är sjuk eller hemma med sjukt barn. Naturligtvis är det en rimlig förväntan att det finns en planering som en eventuell vikarie kan följa de gånger som den ordinarie läraren av någon anledning inte är på plats, men ofta räcker inte det eftersom idén att följa en planering i någon mån kräver specialkunskaper som en vikarie inte kan förväntas ha. Alltså sitter jag och många lärare med mig och planerar om för att inte eleverna ska hamna i kläm.

Det är inbyggt i skolans strukturer att det är så här det går till.

Så, när min man nöjer sig med att skicka ett mejl till sin arbetsgivare där han meddelar att han är sjuk eller hemma med sjukt barn, då sitter jag och planerar om och skriver instruktioner till min vikarie. Min man får avdrag för sin frånvaro – är han hemma en dag dras en dag från lönen, och är han hemma med sjukt barn så får han ersättning från Försäkringskassan – 80% av lönen. Jag får avdrag 1,4 dagar per dag jag är hemma, eftersom den ferietid som jag arbetar in under läsåret räknas med. Men från försäkringskassan får jag samma ersättning som min man – 80%. Detta trots att jag som lärare inte alls kan släppa mitt arbete på samma sätt som människor i andra sektorer kan, utan till och med förväntas ta hand om vissa bitar.

Det är inbyggt i skolans strukturer att det är så här det går till. Vi är dessutom många lärare som skriver under på att vårt engagemang i våra elever gör att vi till och med tycker att det är rimligt att för- och efterarbeta lektioner som vi faktiskt inte håller själva. Men hur kommer vi åt diskrepansen i avdrag på lön, ersättning från Försäkringskassan samt den faktiska arbetstiden vi gör när vi är sjuka eller vabbar?

Systemet borde ses över så att det inte landar i att vår ansvarskänsla för våra elever gör att vi arbetar gratis. Eller, vi jobbar inte gratis, i praktiken så får vi faktiskt betala för att vi arbetar. Tänk på det.

Nu ska jag återgå till sjuklingen i soffan. Och när han är frisk och jag är tillbaka på jobbet kommer jag inte att tänka på det här, för det hinner jag inte. Men det kommer att kännas surt när lönen kommer, och då lovar jag antagligen mig själv att nästa gång jag eller något av barnen är sjuka så ska jag bara skicka ett mejl till skolan och meddela att jag är sjuk.

Eleverna och vikarien får klara sig på min befintliga planering – den här gången kanske jag faktiskt lyckas.