Hon skrev om läroplanen så att fler ska förstå den

Läsbarhetsindex (LIX) är ett mått som används för att ta reda på hur avancerad en text är utifrån meningarnas längd och hur frekvent svåra ord används.

Bildläraren Gitte Jansson, som av egen erfarenhet vet att läroplanens innehåll inte alltid är så lätt att förstå för elever och föräldrar, fick idén att ta reda på vilket läsbarhetsindex läroplanen och dess olika kursplanerna har.

– Det visade sig att läroplanen har LIX 66, vilket innebär att den är skriven på ”Mycket svår, byråkratsvenska”, berättar Gitte Jansson. Sen jämförde jag det med andra texter.

Gränsen för ”Mycket svår, byråkratsvenska” går vid LIX 60. Skollagen visade sig ha LIX 48 och ett par doktorsavhandlingar i samhällsämnen som Gitte Jansson jämförde med låg mellan LIX 51 och 54.

Läroplanens språk är alltså svårare än en avhandling.

Gitte Jansson har undervisat i sammanlagt 28 år och därmed hunnit arbeta med flera olika läroplaner och har hela tiden strävat efter att göra innehållet förståeligt för eleverna.

– Jag vill göra läroplanen till ett redskap att faktiskt använda tillsammans med eleverna. Det tycker jag är viktigt, säger hon.

Resultat har blivit materialet ”En pratbar läroplan” som hon berättar om i en monter på Skolforum som äger rum i Stockholm under höstlovet.

– ”En pratbar läroplan” ska inte ersätta läroplanen utan vara ett komplement, underlätta kommunikationen med elever och föräldrar. Precis som läkare har ett språk när de pratar med varandra och ett annat när de pratar med patienten måste vi lärare använda olika språk beroende på vem vi samtalar med.

Gitte Jansson testade att, som hon säger, ”tvätta texten” genom att ta bort alla mellanord som inte tillför någonting. Sen fick ”Syfte” bli ”Varför har du bild?”, ”Centralt innehåll” blev ”Detta ska vi göra” och ”Kunskapskraven” döptes om till ”Jag sätter betyg på”.

I kunskapskraven återkommer ofta samma formuleringar på E, C och A-nivå, det enda som ändras är de så kallade värdeorden. Här har Gitte Jansson lyft ur värdeorden och skrivit dem för sig så att det tydligt framgår hur E, C och A skiljer sig från varandra.

– Jag började med mitt eget ämne. När det blev bra testade jag med fler och gjorde till mitt arbetslag. Det har varit uppskattat, både av kollegor, elever och föräldrar. Det har också underlättat ämnesövergripande arbete eftersom det nu är lättare att se vad andra lärare gör. När läser man varandras läroplaner annars?

Materialet finns utgivet som en liten bok.

– Jag har fått frågan, från lärare, om man får förenkla så här. Då är det viktigt att poängtera att mitt material inte ska ersätta läroplanen. Den är jätteviktigt för oss lärare. Men när man ska nå eleverna, då måste språket vara ett annat, tänker jag.

Språk är en fråga om makt, menar hon, och kan stänga människor ute.

– Då måste vi formulera oss så att det viktiga innehållet i läroplanen når fram till alla. Jag tänker på barn med utländska föräldrar, lågutbildade och så vidare. Sen måste naturligtvis varje lärare själv tänka igenom hur man ska förklara innehållet så att ens egna elever förstår. Men om någon blir hjälpt av mitt material är det förstås kul, säger Gitte Jansson.