Linda Harritz egen tolkning: Därför är jag lärare

Min booster under jullovet blev Skolvärldens intervjuer med olika lärare. Deras ord gav mig energi till att reflektera och skriva en text. Håll till godo!

Varför blev jag lärare?

Min moster Bibi är en av mina förebilder. Hon arbetade som speciallärare när jag var en liten. Bibi hade snygg handstil, många klistermärken att sätta i elevernas skrivböcker och ett helt eget arbetsrum hemma i bostaden. Där fanns pennor i olika färger, uppradade pärmar och lektionsplaneringar som fascinerade mig.

Jag ville också stå framme vid katedern och undervisa. Och få teckningar på skolavslutningen. Att få följa med Bibi in på besök i hennes klassrummet var spännande!

Varje morgon under mellanstadiet pumpade orgeln ut ”Morgon mellan fjällen”. Där mötte jag en lärare som kunde engelska. Strukturerad undervisning. Tydlighet. Avgränsade uppgifter.

Språkintresset fortsatte spira under högstadiet och gymnasiet tack tre lärares engagemang för oss elever. I små grupper lät de var och en av oss utvecklas i franska, tyska och latin. Min mamma såg till att jag tillsammans med kören fick sjunga i Paris och åka till Schleswig Holstein på studieresa. Att träffa ungdomar från engelsktalande länder under International Pathfinder Camporee var en succé. Språken kunde praktiskt användas i mötet med andra människor och kulturer.

Bästa stunden i veckan:

Den bästa stunden i veckan har alltid med elever att göra. Jag minns speciellt en tidig morgon utanför ingången till lärarrummet. Den obligatoriska latten i höger hand. Vänster hand letade efter taggen som låg långt ner i väskan. Lika fumlig som vanligt försökte jag öppna dörren. Plötsligt hördes en pigg röst bakom mig. ”Tjena Linda!”. Jag vände mig om och uppe på skåpet satt en filur från en av klasserna.

”Hej du”. Med plirande ögon blev svaret ”Tänk om jag också fick ta med mig kaffe hit. Det hade varit nice”. Ler. Vi fortsätter prata om morgonen som varit tuff, om nya spel som testats i helgen, motorn på gräsklipparen som behöver lagas och vi rekommenderar favoritlåtar till varandra.

Några minuter går och vi avlutar samtalet när en drös klasskamrater kommer springande nerför trappan. Jag hann säga till eleven att dörren till engelskan alltid är öppen. Medan hen hoppar ner från skåpet får jag ett högt ”Tjooo” till svar.

Det är de här korta samtalen som bidrar till att den här stjärnan faktiskt ofta kommer till engelskan. Mötet blir en påminnelse om att inte ge upp hoppet oavsett vilka svårigheter eleverna bär.

Det här skulle jag vilja förändra:

”Barn gör rätt om de kan” är välbekanta ord från Ross W Greene. Lågaffektivt bemötande behöver dagligen tillämpas i skolan. Det är elevens behov, styrkor och förmåga som ska vara i centrum när vi jobbar med relationer och kunskapsutveckling. Att bocka av matriser i inköpta dyra plattformar var inte kärnan i moster Bibis uppdrag som lärare. Det är inte heller mitt primära mål med undervisningen.

För elever som behöver tidiga insatser och särskilt stöd är regelbunden lästräning hos speciallärare viktig. Utbilda ännu fler lärare inom digitala hjälpmedel. Med rätt kunskap och förutsättningar kan till exempel elever med dyslexi+ lyckas bättre. Skolan ska vara till för alla. I dagarna släppte Skolverket skriften ”Förslag till digitaliseringsstrategi för skolväsendet 2023–2027”, så jag är inte helt ute och cyklar.

Lärandet har inget slutdatum vare sig för elever eller lärare. Vårterminen 2023 kan bara bli bättre.

Om jag lyckas handleda ytterligare en elev framåt i vår obligatoriska grundskola, är det skäl nog till varför jag vill vara lärare. Jag behöver inte tilldelas en stjärna i protokollet av ledningen. Ett ”Tjena Linda” eller en teckning från en elev räcker.

Linda Harritz lärare i SO och engelska årskurs 4–6, digitaliseringspedagog
 #Lindakämparförvarendaunge

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.