”Måste finnas en kultur som uppmuntrar till samarbete”

Talet om hela skolans ansvar innebär ofta, enligt Lena Hartvigsson, att det inte blir någons ansvar. 

– De allmänna råden är bra, men förutsätter att huvudman och rektor tar sitt ansvar. Det är lätt att frågan behandlas styvmoderligt och jag tror att så länge det inte regleras på ett mycket tydligare sätt så kommer vi dras med det, säger hon.

Lena Hartvigsson är ordförande för Lärarnas Riksförbunds förening för studie- och yrkesvägledare och hon känner väl igen bilden av vägledare som upplever att de får dra hela lasset på egen hand.

Hon pratar om syv i vid och snäv bemärkelse. I snäv bemärkelse menar hon sånt som är den individuella vägledarens ansvar, som vägledande samtal individuellt och i grupp. I vid bemärkelse: allt annat.

– Barn och ungdomar behöver kontinuerligt under sin skolgång möta det faktum att det finns ett arbetsliv därute efter skolan. Att förstå varför man gör det man gör och vart det leder är motiverande, och väldigt viktigt ur ett skolutvecklingsperspektiv. Eleverna behöver jobba med sig själva i samtal, förstå sig själva, sina styrkor, och vad de behöver jobba mer med. Ur ett samhällsperspektiv är det också viktigt för att säkra kompetensförsörjningen.

Vad beror det på att vägledarna i viss mån lämnas ensamma?

– Det är många olika bitar som ska hanteras på en skola och då kan syv hamna i bakgrunden. Men rektorerna måste ge organisatoriska förutsättningar för sådana här samarbeten att uppstå. Man måste ju ha viss tid för att arbeta tillsammans. 

Hon pekar på den undersökning som LR genomförde 2017, som visade att vägledningen prioriteras lågt av skolledare. Två av tre studie- och yrkesvägledare angav att de saknar stöd från sin rektor.

– Rektorn har ett jättestort ansvar. Att som vägledare själv slåss för uppmärksamhet kan vara ganska tröttsamt. Lärare vill förståeligt nog inte att en syvare ska komma och lägga på dem uppgifter, det måste komma uppifrån. Men det är möjligt att man som rektor tror att det är svårare än det verkligen är. Det handlar om att syvare kommer in i arbetslagen, till exempel. 

I Järfälla har de tagit initiativ till samarbetet själva och sedan meddelat rektor i efterhand. Är det vägen framåt?

– Jag är inte insatt i detaljerna kring exemplet i Järfälla. Men det måste ju finnas en kultur på skolan som, om den inte direkt uppmanar, åtminstone uppmuntrar till samarbete. Det spelar också roll hur hårt ansträngd man är i övrigt, vilken arbetssituation har man, hur arbetsmiljön ser ut och så vidare. Känner man att allt står en upp i halsen redan så är man kanske inte mottaglig för nya samarbeten.

Hur mycket av de problem som syvare kan ha med att få gehör från rektor och kollegor tror du handlar om okunskap om regelverk?

– Hur mycket vet jag inte. Men generellt sett tror jag att det är en ganska stor okunskap hos skolledare och rektorer om hur ansvarsfördelningen bör se ut, och även om hur syvarens arbetssituation ser ut. Det har vi fått höra många gånger när vi gjort undersökningar, att man möter stor okunskap.

Hon menar samtidigt att det görs mer ute på skolorna som har en syv-koppling än vad vi kanske tror. Det är bara det att vi inte är medvetna om det.

– Om jag förklarar vad syv är för all personal, och sedan gör en inventering där varje lärare får fylla i ”vad gör jag redan idag som är kopplat till syv” så kan man hitta ganska många saker att jobba vidare med.