NPF-pedagogen: ”Alla barn vill – men alla kan inte”

Kenth Hedevåg har lång bakgrund som pedagog i ett neuropsykiatriskt utredningsteam och som pedagogisk handledare i ett kommunalt stödteam. En fråga får han särskilt ofta: Var fanns de här barnen förr? Är det inte ett nytt påfund att vi ska sätta diagnoser på alla? Han brukar svara med en motfråga:

– Var fanns alla dyslektiker på 1100-talet? Vi lever idag i ett otroligt forcerat informationssamhälle. Något funktionsnedsättningar som adhd och autism har gemensamt är att de innebär ett annorlunda sätt att ta emot och processa information. I det samhälle vi lever i, ger sådana funktionsnedsättningar ett mycket större utslag än i det gamla samhället, som var mer informationsfattigt, förklarar Kenth Hedevåg.

När Kenth Hedevåg på 1980-talet arbetade som idrottslärare i Kungälv engagerade han sig i elever med olika funktionsnedsättningar. I början handlade det om elever med fysiska utmaningar men så kom det en elev till skolan med diagnosen MBD/DAMP med motoriska svårigheter och Kenth Hedevåg kopplades in.

– Och när det sedan började en pojke med Aspergers syndrom, så tänkte man väl att jag passade bra för att ta mig an honom också.

Det räcker inte att vara en ambitiös vanlig lärare. Man måste ha något mer.

Pojken var en av de första i Sverige som fick diagnosen, så kunskapen var begränsad, berättar Kenth Hedevåg och tillägger att han själv nog inte riktigt förstod hur stort ansvar och komplicerat det faktiskt var.

– Vi kom en bit på väg och det gick rätt bra. Men det jag förstod där och då var att man måste ha specialkompetens, det räcker inte att vara en ambitiös vanlig lärare. Man måste ha något mer.

Mötet med eleven blev inkörsporten till vidareutbildning inom specialpedagogik med inriktning neuropsykiatri och arbete inom kommunens elevhälsoteam. Idrotten fick till slut inte plats. Idag föreläser Kenth Hedevåg på heltid om hur man bemöter elever med diagnoser som adhd och inom autimsspektrat och för den delen alla andra elever som inte har någon diagnos men ändå har stora svårigheter med skolsituationen.

Skolans styrdokument är i sig en orsak till elevernas svårigheter, menar han.

– Den nya läroplanen är väldigt tydlig med att för att klara målen så ska du kunna reflektera, värdera, analysera, kritiskt granska och sätta saker i ett större sammanhang. Precis det man har svårt med när man har exempelvis autism.

Det kan aldrig vara meningen att skolans styrdokument ska exkludera en viss grupp elever.

Våren 2016 var det 12,7 procent av grundskolans elever som inte kom in på ett nationellt gymnasieprogram. Kenth Hedevåg jämför med en undersökning som Autism- och aspergerförbundet gjort med nästan 1 800 svarande och som visar att bland elever med diagnos inom autimsspektrat var det hela 56 procent som saknade behörighet till gymnasiet.

– Vartannat barn! Och det är inte på grund av bristande intellektuella förutsättningar utan det handlar om att deras funktionsnedsättning rimmar väldigt dåligt med skolans kunskapskrav.

– Jag är övertygad om att det aldrig kan vara meningen att skolans styrdokument ska exkludera en viss grupp elever.

Så vad borde lärare och skola göra? Enligt Kenth Hedevåg handlar det först och främst om att använda de styrdokument som faktiskt finns. Som undantagsbestämmelsen, som han menar används både för sällan och ibland felaktigt.

– Jag träffade en rektor som sa att ”den använder vi inte för vi anser att då gör vi eleverna en björntjänst”. Det är tjänstefel, menar jag. På andra skolor används den utan att man först gett nödvändigt stöd. Också det är felaktigt.

Undantagsbestämmelsen ger läraren möjlighet att bortse från enstaka delar av kunskapskraven om det finns särskilda skäl, som exempelvis en funktionsnedsättning.

– Skolan har mycket lättare att hantera elever med synliga hinder. Vi har mycket lättare att ge en rullstolsburen elev godkänt i idrott och hälsa än vad vi har att ge en elev som har autism, och därmed svårt att reflektera, godkänt betyg i svenska. Där har skolan något att jobba med.

Skolan måste också bli mycket, mycket bättre på att kompensera och utveckla strategier för att möta barn med neuropsykiatriska svårigheter. Lärare borde till exempel tänka på sig själva som professionella informationshanterare, något de kan bli ännu bättre på, säger han.

Det finns alltid finns en orsak om barn inte presterar.

Han pekar ut tre informationsriktningar:

– Traditionellt är det jag som lärare som ger information, och i den riktningen behöver läraren prata mindre och visa mer, alltså bli bättre på visuellt stöd. Pratar du för mycket och för komplicerat kräver du av eleverna att de ska omsätta informationen till inre bilder och det kan vara väldigt svårt vid autism.

Även när man vill veta vad eleverna själva tycker och tänker måste man jobba med visuellt stöd – som skalor och påståenden – för att få bättre kvalitet på informationen. Och slutligen, när eleven får information som ska bearbetas – genom reflektion eller analys – måste läraren förstärka med bilder, rubriker och stödfrågor så att det blir lättare för eleven att sätta informationen i ett sammanhang.

– Vid en föreläsning nyligen kom det fram en lärare som stöttade en elev i svenska och där ansvarig lärare tyckte att stöd och hjälp med rubriker och bilder och sånt var fusk. Då har man inte fattat någonting. 

Stöter du på den synpunkten ofta?

– Ja, det är alldeles för vanligt. Det finns en stor okunskap.

I sin bok ”När mallen inte stämmer” skriver Kenth Hedevåg att skolan måste ta ett ”brutalt barnperspektiv”.

– Då förutsätter man att alla barn vill, men inte alltid kan. Det är min absoluta övertygelse att barn gör bra ifrån sig om de kan och att det alltid finns en orsak om de inte presterar. Om vi utgår ifrån att barn egentligen vill men inte alltid kan – då måste vi hitta smartare strateger för att hjälpa dem att lyckas.