Ohållbart läraryrke: ”Något måste tas bort”

Någon gång i månaden är Åsa Plesner eller parhästen Marcus Larsson ute och föreläser om lärares arbetsmiljö, ofta på anmodan av något av lärarfacken. Tillsammans driver de tankesmedjan Balans som belyser arbetsmiljöfrågor för lärare och andra yrkesgrupper inom välfärden och inte sällan riktas ljuset mot enskilda kommuners budgetar för att påvisa dolda besparingar.

– Men när vi föreläser försöker vi istället ge en överblick över vad som ändrats i läraryrket sedan 1980-talet och som bidrar till att så många mår dåligt, säger Åsa Plesner.

– Huvudbudskapet är: att du är trött beror inte på att du gör fel, utan det beror på att yrket har ändrat karaktär, lite i taget, under lång tid. Vi påstår att yrket är alldeles för tungt för att var ett yrke som är hållbart i längden.

Åhörarna reagerar ofta med lättnad över att få sin bild bekräftad av att något faktiskt hänt, säger Åsa Plesner. Att det inte är man själv, som lärare, som är otillräcklig, utan att belastningen de facto ökat.

– Även om det inte alltid märks i antal barn eller undervisningstimmar så händer det undan för undan saker som gör yrket svårare och tyngre. Budgeten stramas åt och från nationellt håll kommer årligen flera reformer som kräver förändrade arbetssätt och ökad belastning.

Till det kommer också, från lärarhåll, en stor besvikelse över att fackförbunden inte lyckas påverka arbetsbelastningen i rätt riktning.

Du säger att kommunernas budget stramas åt, men vad beror det på? Lägger man pengarna på fel saker?

– Det handlar om att kostnaderna för att driva skola ökar snabbare än vad kommunernas intäkter gör. Det handlar inte om att kommunerna drar undan pengar, utan om att löner och prisökningar går fortare än vad skattekraften ökar och att vi har fler barn och fler barn med stora behov.

Givet att man har de pengar man har – kan kommunerna prioritera annorlunda?

– Först och främst måste man prioritera överhuvudtaget. Jag menar att kommunerna inte tar sitt ansvar som arbetsgivare idag. De borde vara medvetna om den här utvecklingen – att vi får mindre pengar per skalle – och då måste de tala om för skolorna vad de ska sluta göra. Men det gör man inte. 

Skulle det vara en väg att införa tak, oavsett om det handlar om undervisningstid eller storlek på barngrupper? 

– Ja, jag tror att skolan behöver bli regelstyrd igen. Men problemet är att om vi skulle regelstyra skolan så att den blev så resursstark som vi vill ha den, så skulle den bli alldeles för dyr. Vi har hanterat glappet mellan förväntningar och förutsättningar så länge och så framgångsrikt att vi helt enkelt inte har råd att gå tillbaka. Jag tror att det är det som också ligger bakom att vi inte ser så stora steg mot förstatligande.

Men varför är skolan idag så mycket dyrare?

– Vi har en läroplan med kunskapskrav och förväntningar som är annorlunda, vi har en helt annan standard för hur skolan ska stötta elever som mår dåligt och har det tufft. På alla plan har förväntningarna stegrats.

Hur ser lösningen ut?

– Arbetsgivarna måste sluta skönmåla situationen och faktiskt tala om för lärare och rektorer vad som ska tas bort. När resurserna inte räcker till måste något bort. Huvudmännen måste faktiskt våga bryta mot styrdokumenten när det behövs: ”Vi har inte råd att göra det som ålagts oss, så vi gör så här istället”.

Dessutom måste lärare och andra väldfärdsyrken sluta ta på sig ansvaret för att lyckas med uppdraget, säger Åsa Plesner.

 – Vi måste vara öppna kring när något inte är genomförbart. Det är också en sådan sak som alltid kommer upp när jag föreläser: ”alla bara följer med i systemet för det är det som belönas, men vi har faktiskt ett val, varför säger vi inte ifrån?” Lite så.

– Jag tror att det finns många lärare som vill och som är beredda att säga ifrån men som inte har haft kanaler för det. Men jag tror att det är det som måste komma.