Pedagogiska överlämningar problem för lärare och elever

Som specialpedagog sitter Ida Necovski med vid ett stort antal överlämningssamtal varje läsår, och hennes omdöme är ganska dystert.

– Många gånger fungerar ju mötena bra utifrån att man kan få en beskrivning och att det inte blir en ren konflikt under mötet. Men det är inte samma sak som att vi får med oss den viktiga pedagogiska informationen. Jag tycker mig kunna se att vi väldigt sällan får med oss ett sammanhang, säger hon.

En återkommande situation är att en elev med särskilda behov byter skola för att föräldrarna är missnöjda med det stöd som skolan erbjuder. I överlämningssamtalen mellan den gamla och den nya skolan finns en inbyggd spänning – den ena parten har i någon mån misslyckats, åtminstone i elevens och/eller föräldrarnas ögon. Addera prestige och ifrågasättande mellan skolor och det slutar lätt i att väldigt lite av värde blir sagt.

– Det är ganska vanligt. Istället för att fokusera på att härma varandra i det som fungerar, så finns en risk att vi går in med kritiska ögon och ser på det som inte fungerat på den tidigare skolan. Samma inställning syns när högstadiet ifrågasätter vad som händer på mellanstadiet, och mellanstadiet ifrågasätter vad som händer på lågstadiet och så vidare, säger Ida Necovski.

Hon menar att risken är stor att eleven drabbas när den tidigare skolan känner ett behov av att försvara sig, samtidigt som den nya ställer till synes kritiska frågor som ”vilka anpassningar har ni gjort”, ”hur har ni tänkt” och så vidare.  

– Risken är att man då fokuserar på förklaringsmodeller som pekar ut eleven som bärare av problemet. Då måste den mottagande skolan börja om från noll, och det innebär att eleven behöver misslyckas igen, innan det kan bli bättre. Det är definitivt inte den kontinuitet som Skolverket lyfter fram i sina allmänna råd.

På sin blogg Specialpedagogisk kompetens ger Ida Necovski råd som ska hjälpa skolor att komma tillrätta med de här problemen. Bland annat föreslår hon att ett överlämningsmöte kan utgå från några grundbegrepp, för att undvika att tonvikten hamnar på brister:

Fokus på behov – få fram behov utifrån dimensionerna; eleven – skolan/lärmiljön – uppgifter och aktiviteter och synliggöra sambanden.

Konstruktivt och framåtsyftande – mötet behöver bidra med förståelse och kunskap om vad eleven behöver i framtiden. Det handlar om att fokusera på det som är på gång att utvecklas och möjligt lärande.

Salutogent och positivt – mötet bör skapa och inge hopp, genom att samtalen styrs mot en beskrivning av hälsofrämjande agerande och friskfaktorer som kan bidra till en möjlig utveckling.

Vardagsnära – överlämningen bör bidra till en bild av hur vardagssituationer fungerar och vad mottagande skola kan göra för att de ska kunna fortsätta utvecklas.

Inkluderande – konkreta beskrivningar hur eleven fungerar i den sociala gemenskapen och hur elevens egen delaktighet i sitt lärande ser ut. Här behöver även elevens egna berättelse om sig själv förmedlas.

– Det handlar mycket handlar om perspektiv. Har vi perspektivet att elevens svårigheter uppstår i sammanhang, så är vi nyfikna på de sammanhangen, och inte på eventuella personliga brister hos elev eller pedagog.

Hon tror inte att det finns så mycket att göra på en strukturell nivå för att komma tillrätta med problemet med överlämningsmöten som inte fungerar, eftersom det i slutändan handlar om individuella tankesätt.

– Många gånger när vi pratar om det här på huvudmannanivå handlar det om blanketter och rutiner istället för innehåll. Men vi behöver prata om perspektiv, utveckling, och någonstans behöver vi uppmärksamma hur oerhört viktiga de här mötena är för elevens utveckling, och hela livssituation egentligen. Det är ett lite bortgklömt forum.