Projekt med hemmasittare blev en succé
Projektet #jagmed lyckas locka hemmasittare tillbaka till skolan. Satsningen har hjälpt många elever att fortsätta med sina studier.
– Det har varit en enorm framgång, projektets elevkoordinator Cecilia Brunosson.
#jagmed är ett EU-projekt finansierat av Europeiska Socialfonden (ESF) som pågår i ett 30-tal kommuner i fem regioner i Mellansverige; Östergötland, Uppsala, Örebro, Västmanland och Sörmland. I Sörmland finns två delprojekt, Nyköping/Oxelösund och Katrineholm.
I delprojekt Katrineholm är målgruppen ungdomar i åldern 15–20 år som är elever i åk 9 upp till åk 3 på gymnasiet och bedöms ligga i riskzonen för att inte påbörja eller fullfölja gymnasiet.
Det övergripande målet för projektet är att öka andelen elever som slutar gymnasiet med fullständiga betyg. Under projekttiden kommer man att studera övergångar mellan skolor och skolformer, arbeta med förebyggande åtgärder samt fortbildning, rådgivning och föreläsningar till berörd skol- och projektpersonal.
I projektet #jagmed arbetar man med att ta fram olika metoder för att hjälpa elever att hitta motivation till att fullfölja sina gymnasiestudier och ta examen. Cecilia Brunosson arbetar som elevkoordinator för projektet i Katrineholm. En av hennes viktigaste uppgifter är att koordinera vuxenkontakter och hitta olika samverkanslösningar för eleverna.
– Vi har märkt att det handlar så himla mycket om att koordinera. Att hjälpa till att hålla kontakten med olika personer runt eleven. Det kan se väldigt olika ut mellan eleverna. Jag har ungefär tjugo elever som vi coachar individuellt i vårt lilla delprojekt, och alla tjugo gör vi lite olika med, för alla har olika behov. Det är det som tricket, säger Cecilia Brunosson.
Det är alltid individanpassat, coachande, motiverande och hälsofrämjande – och man arbetar även inom projektet med förebyggande åtgärder samt fortbildning, rådgivning och föreläsningar till skol- och projektpersonal. Men elevens egen delaktighet är en förutsättning för framgången.
En dag i veckan är Cecilia Brunosson ute på skolor för träffar med elever och skolpersonal. Men många av kontakterna med deltagarna sker utanför skolan och ibland utanför kontorstid.
En del elever träffar hon två och två, vissa träffar hon lite mer och andra har hon individuella samtal med genom snapchat.
Att vi inte finns i skolan tror jag är viktigt.
– Det ser ofta väldigt olika ut just för att hitta de här speciallösningarna. Men det handlar om att få in dem i någon typ av utbildning och få dem att fungera i skolan – och få ut sin examen till slut. Det är alltid grejen, säger Cecilia Brunosson.
Ingen av eleverna i Katrineholm har skrivit ut sig ur projektet än, så behovet finns fortfarande. Enligt projektledaren för #jagmed i Katrineholm, Inger Christensen, visar också delrapporten för projektet att deras arbete redan nu har gett stor framgång.
– Det har varit framgångsrikt och blivit väl emottaget i skolan, från förvaltningsnivå till rektorer, elevhälsopersonal och lärare. En styrka i projektet tror jag är att vi har lång erfarenhet och många kontakter i skolan och stor bredd på kompetens. Och just att vi inte finns i skolan tror jag är viktigt. Vi samverkar hela tiden med skolan, men vi sitter inte där. Samt att vi inte är betygsättande lärare, utan vi är någonting annat.
Cecilia Brunosson berättar om en tjej i projektet som man tog hand om när hon gick i årskurs nio under vårterminen. Hon hade 13 procents närvaro och inga betyg. Men det gick att vända.
– Vi slussade henne till rätt grupp, en lite mindre undervisningsgrupp på ett annat ställe utanför skolan. Hon lyckades bli behörig till gymnasiet och läser nu på vård- och omsorgsprogrammet. Det är jättehäftigt, säger hon.
– Oftast så är det så att ingen egentligen har frågat varför eleven är hemma och inte svarar. När man frågar får man oftast veta varför, i stället för att vi vuxna sitter och har jättebra idéer för vad som funkar – utan att ha eleven med på tåget. Men då händer det ingenting och blir bara ett misslyckande.
Just den här funktionen av att ha vuxna i skolan och runt skolan – och som är oberoende och inte bedömande av någon form – är ett framgångsrecept, menar hon.
– Skolvärdar eller skolcoacher i någon form är jätteviktigt att ha för att få stöttning. Hela världen blir väl inte bättre av att man sätter in fler vuxna. Men så mycket blir bättre, det är jag helt övertygad om. Det har varit en enorm framgång för oss, säger Cecilia Brunosson.
Har du några råd till den som vill ta efter och göra det ni gör?
– Ta ett helhetsgrepp i kommunen. Man har nära till rektorer, nära till beslutsfattare, så att det inte bara blir ett grupprojekt på egna skolan. Jag tror att hela kommunen måste börja i samma ände. Sedan ska man scanna behoven och gå ut till personalen och fråga vad de ser för någonting. Vad är det för behov? Vad hinner mentorerna inte med i dag? Vad tycker rektorerna är svårt och behöver hjälp med? säger hon och tillägger:
– Vi ger eleverna tid att berätta sin historia och tid att lyssna. Det får aldrig bli forcerat och kortsiktiga lösningar, utan det kanske får ta ett halvår innan man är på banan. Då får det ta det.