Så ska skola och föräldrar kunna mötas i konflikten

I februari skrev Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén och Simon Sandström, skyddsombud i LR, en debattartikel i SvD om föräldrar som okynnesanmäler skolor till Skolinspektionen och skapar drev mot lärare.

Debattartikeln satte i gång ett intensivt samtal på forum, sociala medier och i sin tur repliker i nya debattartiklar. På Skolvärlden svarade Jiang Millington från föräldranätverket Barn i Behov att ”så länge både lärare och föräldrar fortsätter att sparka varandra på smalbenen är vi svaga”.

Några veckor efter publiceringarna valde Åsa Fahlén och Jiang Millington att träffas för att diskutera konflikten som finns mellan föräldrar och lärare. Med på mötet var även Claes Jenninger från Föräldraalliansen.

– Det var bättre att vi satte oss ner och pratade på riktigt om saken, än att det diskuterades på Facebook. För det här är så oerhört viktiga frågor. Det blir lätt att man pratar förbi varandra, säger Åsa Fahlén.

Samtalet handlade om flera frågor. Dels ville Föräldraalliansen och Barn i Behov ha förståelse för sin sida av saken och Lärarnas Riksförbund ville ha förståelse för det fackförbundet lyfte fram i den första debattartikeln.

– Det var ett bra möte. Jag tycker att vi nådde fram till varandra och vi har inte så olika åsikter egentligen. Men vi behöver ha ökad förståelse för varandras perspektiv och se vad vi kan göra tillsammans, säger Åsa Fahlén.

Jiang Millington är införstådd med att det finns vissa föräldrar som ifrågasätter saker och ting som inte ska ifrågasättas, vilket drabbar många lärare.

– Det finns ingen som försvarar det agerandet. Problemet är den polarisering som skett i diskussionen som många inte förstår – att det bara är en liten klick av föräldrar som agerar på det viset. Vi representerar alla föräldrar som inte fått rätt hjälp till sina barn i skolan och vi har helt andra incitament för att ifrågasätta hur skolan sköter sitt uppdrag. Det är upp till oss föräldrar att bevaka att våra barn får lagstadgad rätt till extra anpassningar och särskilt stöd, säger hon. 

Den diskussionen missar man tyvärr för ofta, menar Jiang Millington som under samtalet försökte belysa hur extremt utsatta dessa föräldrar är som grupp.

– Det är inga som tar oss i försvar, utan i stället blir vi utpekade som grupp att vi inte är kloka i huvudet. Det är så himla fegt att peka ut oss som problemet, i stället för att ifrågasätta varför barnen inte får rätt stöd och rikta det kravet till de som verkligen kan göra något åt det – huvudmännen, säger hon.

Jiang Millington menar att lärarfacken måste tänka på vad de sänder för signaler. Både i vad de skriver om men också vad de väljer bort att skriva om.

– Efter att ha samtalat med Åsa Fahlén om detta så upplevde jag att vi var överens. Men det är svårt. Vi har två olika perspektiv i frågan, det finns ett viktigt lärarperspektiv och ett föräldraperspektiv.

Samtidigt var Jiang Millington tydlig med att Barn i Behov aldrig har haft lärarna som måltavla för kritiken.

– Vi går aldrig på lärarna som grupp, det har vi varit jättenoga med. Lärarna får aldrig vara fienden i det här, utan vi vill ju ha dem på vår sida. Vi vill samma sak: Att våra barn och deras elever ska göra bra ifrån sig i skolan. Därför måste vi skapa en allians kring frågan i stället för att beskylla varandra, säger hon.

Hur ska ni ta samtalet vidare?

– Vi ska försöka göra ett gemensamt uttalande att vi är överens om det här, och vara tydliga med att det faktiskt finns föräldrar som får så otroligt mycket skit från alla håll. Jag tycker att vi som föräldrar är värda mer respekt. Det går samtidigt inte att måla upp alla som motståndare när man arbetar med de här frågorna. Så vi kommer behöva arbeta mer med att försöka vara på samma sida och stötta varandra. Man kan inte ta fighten helt själv, för då förlorar man, säger Jiang Millington.

Åsa Fahlén lovar att man snart kommer lyfta frågan tillsammans.

– I Lärarnas Riksförbunds fortsätta arbete för det här med särskilt stöd kan vi vara lite mer lyhörda för att det finns en föräldragrupp som känner sig utsatt. Jag skulle vilja att den här diskussionen om inkludering verkligen blev en diskussion om att man måste utgå från alla barns individuella behov. Då måste man titta både på individen men också på gruppen. Man får inte vara rädd att prata om detta.

Skolinspektionen släppte nyligen en statistikrapport för antalet anmälningar som kommit in till myndigheten under 2017. Antalet anmälningar som handlar om just särskilt stöd ökade under fjolåret och totalt kom det in 1120 stycken.

Jiang Millington förvånas inte över den ökningen. Hon och nätverket Barn i Behov tycker dock att man ska se över det nuvarande systemet.

– För det fungerar inte. Att det är föräldrarnas ansvar att anmäla till Skolinspektionen är ett otroligt destruktivt system. Man måste fatta vad föräldrar som vågar anmäla till Skolinspektionen utsätter sig för. I vår grupp är det jättemånga som inte gör det för att man inte törs, och man är rädd för att barnet ska utsättas för repressalier i skolan eller för att man själv ska anmälas till socialförvaltningen för bristande omsorgsförmåga. Man orkar inte.

Problemet är snarare att det anmäls för lite från deras grupp, menar hon.

– För systemet är felaktigt eftersom det inte skapar förutsättningar för en bra lösning. I stället borde skolpersonal kunna anmäla om det finns elever som inte får särskilt stöd men behöver det, och därmed anmäla sig själva att det inte fungerar och uppmärksamma huvudmännen på att man inte har tillräckligt med resurser. Det är inte något bra system att det läggs på föräldrarna.

Åsa Fahlén:

– Jag skulle hellre vilja se det som vi har pekat på tidigare. Att när en lärare ser och påtalar behov av särskilt stöd ska det tas omhand direkt av skolledning. Varför ska man behöva ta omvägar till Skolinspektionen. Större makt till lärarna att förskriva det särskilda stöd som eleverna har rätt till.