”Svensklärarna ska äga kanonfrågan”

Åsa Morberg skriver i Skolvärlden den 10 september 2018 en debattartikel under rubriken ”Är litterär kanon något för Sverige?”. I Svensklärarföreningen och bland svensklärare är denna och angränsande frågor i princip alltid närvarande, eftersom valet av skönlitteratur är så centralt för en svensklärares yrkesutövning. Frågan om vilka texter som ska läsas och varför är svensklärarens ständiga fråga. 

Åsa Morberg diskuterar kanonfrågan på ett balanserat sätt, vilket är tämligen ovanligt. Kanondebatten innehåller inte sällan hårda ord och oproblematiserade åsikter. Dock utgår Morberg precis som de flesta andra som diskuterar denna fråga från en verklighet utanför klassrummen. Ett problem som vi ser det är att det är så många som vill använda kanonfrågan för egna syften.

Det finns många politiker, kulturpersonligheter med flera som har mycket bestämda åsikter om en litterär kanon i skolan. Det är betydligt mer sällan som det är svensklärarnas oftast både nyanserade och problematiserande åsikter som syns i media. Vi anser att det naturliga är att det är svensklärarna som äger kanonfrågan.

Det är ju vi som ställer oss vem-frågan inför våra elever och utifrån svaret på den frågan inte sällan kommer till olika slutsatser om vilka litterära texter som passar bäst för olika grupper. Det är vi som utgör professionen, men det pågår ofta en maktkamp utanför vår profession om vem det är som ska bestämma över vilken litteratur som ska läsas i våra klassrum. Skolan blir ju som bekant inte sällan en arena för uppgörelser som primärt inte handlar om det som sker i klassrummen.

Morberg önskar sig ”en bred, offentlig debatt om litteraturens betydelse i skolan”, och om den debatten blir prövande, problematiserande och inte minst respektfylld kan det finnas mycket gott som kan komma ur sådana diskussioner. Det är dock symtomatiskt att Morberg skriver som följer om vilka som ska arbeta med kanonfrågan: ”Skolverket, Svenska akademien, litteraturvetenskapsprofessorerna och andra aktörer, som DELS och de litterära sällskapen som har sakkunskap i frågan behöver samverka. Det är också viktigt att lärare är medaktörer i processen.” Lärarna får alltså vara med på slutet.

Enligt oss är det som sagt i stället svensklärarna som är den grupp som ska äga den här frågan. Sedan är det svensklärarna som i sin tur konsulterar andra sakkunskaper när det behövs. Självklart finns det olika åsikter även inom svensklärargruppen i kanonfrågan, men dessa åsikter tar hänsyn till det faktiska klassrummet på ett sätt som grupper utanför professionen inte har kunskap att göra.

Nils Larsson, ordförande i Svensklärarföreningen