”CPS-modellen skulle kunna förebygga många av skolans bränder”

I mitt uppdrag som skolpsykolog får jag ibland möjlighet att träffa elever och använda mig av CPS (Collaborative and Proactive Solutions), en problemlösningsmodell grundad av den amerikanska psykologen Ross Greene.

CPS är ett mycket strukturerat samtal med målet att med hjälp av elevens egen berättelse öka förståelsen för ett specifikt och konkret problem samt lösa detta tillsammans med eleven. De elever jag träffat på mina kontaktskolor är huvudsakligen de som upplevs som mest utmanande, med svårast beteendeproblematik, som man pratar om på varje EHT och som får lärare att fundera på om de ändå inte borde omskola sig till florist.

Eleverna har ofta hamnat högt upp i konsekvenstrappan. Man har testat det mesta i verktygslådan och förstår att det är något man inte begripit. I det här läget förläggs ofta orsakerna till elevens problemskapande beteende till faktorer utanför skolans kontroll. Vanliga förklaringsmodeller är bristande föräldraskap eller att eleven inte vill uppföra sig väl, det vill säga faktorer inneboende i eleven.

Vad kan då ett CPS-samtal bidra till när skolan redan provat det mesta? Naturligtvis inte allt, men väldigt mycket.

Det är nödvändigt att den skolpersonal som är påverkad av elevens problem är med under samtalet och involveras i problemlösningen. Att få höra eleven själv sätt ord på vad det är som gör det svårt för hen att leva upp till olika förväntningar i skolan är oerhört kraftfullt för att uppnå empati, relationsskapande och, vågar jag påstå, en minskad stress hos den skolpersonal som lyssnar, eftersom elevens beteende plötsligt blir begripligt. Och begriplighet behöver både vuxna och barn. I bästa fall bidrar elevens berättelse till det som Ross Greene benämner som ”the AHA moment”. När man kommer dit finns nästan alltid en lösning inom räckhåll.

En sak som överraskat mig under de två och ett halvt år jag använt mig av CPS är att det är så vanligt att eleverna uppger att orsakerna till deras problem handlar om komponenter i undervisningen som de inte begriper eller klarar att hantera.

”När förståelsen ökar blir tillvaron lite mer hanterbar”

Att ”Mohammed” ofta reser sig från sin stol och går runt och knuffar på sina klasskompisar eller att ”Elina” nästan varje SO-lektion kastar sin bok på golvet och går på toa fem gånger beror i 80 procent av fallen (enligt Ross Greene) på att de inte förstår de ”gammaldags orden” i SO-texten, att de vet att de inte kommer klara av att fokusera och sitta stilla i 25 minuter under genomgången i matematik, att finmotoriken släpar efter så de inte hinner med att skriva ned glosorna som står på tavlan eller andra, för eleverna, pedagogiskt relaterade svårigheter.

Att lösa den här typen av identifierade problem är mycket enklare än att gång efter gång tillrättavisa eller utvisa elever från klassrummet. När vi frågar eleven om hen kommer på en ömsesidig och realistisk lösning får vi ofta förslag som tydligt visar att det knappast handlar om bristande motivation att göra rätt. Har eleven varit delaktig i lösningsprocessen är chansen dessutom större att problemet löser sig. På riktigt.

Arbetet med CPS utvecklar inte bara elevernas prosociala färdigheter och löser problem som annars riskerar att suga musten ur såväl de enskilda pedagogerna som elevhälsa och skolledning. Lika viktigt är att man omsätter skolans demokratiska uppdrag i handling samt tränar den egna empatin i ett skolsystem som präglas av kronisk stress. När förståelsen ökar blir tillvaron lite mer hanterbar. Eller som en elev svarade när vi pratade om vad det var som gjorde det svårt för hen att ta av jackan i klassrummet; ”Annika, hur tror du att du skulle känna det om du var en snigel som blivit av med sitt skal?”

Oavsett om man använder CPS eller andra modeller för att lösa elevrelaterade problem är det nödvändigt att förstå och lösa orsakerna till att bränder uppstår gång på gång. Om CPS-samtalet skulle komma in tidigt i processen, innan små vardagsproblem hunnit eskalera, om pedagoger fick kompetens och tid att lösa problem tillsammans med sina elever, då skulle många av skolornas bränder kunna förebyggas och tid frigöras för lärarnas kärnuppdrag. Att undervisa.

Annika Laestadius, leg psykolog, certifierad i CPS

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.