Grundskolläraren: Vi måste prata om elevers lärande

Det sägs att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, men jag upplever många gånger att så inte är fallet. Framför allt saknar jag samtal gällande hur elever lär sig bäst. Många skolor övergår alltmer till digitala läromedel och det är allt vanligare att varje elev har tillgång till en egen dator eller Ipad i klassrummet. När så är fallet är det viktigt att diskutera, på vilket sätt dessa bäst ska användas för att gynna elevernas lärande.

När det gäller skrivning och läsning finns det till exempel mycket som talar för de positiva effekterna av att skriva för hand, vilket hjärnforskaren Katarina Gospic skriver om i sin bok Hjärnbalans.

Hon konstaterar att digitala anteckningar brukar vara mer omfattande, medan handskrivna anteckningar blir kortare och av bättre kvalitet. Det beror på att vi måste bearbeta informationen och tänka mer på vad vi skriver när vi skriver för hand. När vi skriver digitalt handlar det mer om att kopiera informationen, utan att på samma sätt reflektera över den. Hon skriver även att handskriften hjälper oss att förbättra vår stavning och vår förmåga att känna igen bokstäverna.

I boken Skärmhjärnan berättar Anders Hansen om en undersökning där vissa studenter fick anteckna för hand, medan andra fick ta anteckningar i datorn. Det visade sig att de som skrev för hand förstod föreläsningen bättre än de som skrev i datorn.

Gospic gör även en jämförelse mellan att läsa på skärm och att läsa på papper. ”Vi läser långsammare på skärm än på papper. Det handlar bland annat om ljuset från skärmen, men också om att det finns mycket som kan distrahera. Vi läser långsammare, det vill säga färre ord per minut, men också sämre eftersom läsförståelsen försämras.”

Det är inte ovanligt att elever själva får välja om de vill läsa en bok eller hellre lyssna på den, detta för att de som har läs- och skrivsvårigheter och har rätt att få lyssna på texter inte ska behöva känna sig utpekade. Tanken är god, men det är viktigt att ta del av forskningen kring läsning. I boken Hjärnbalans skriver Gospic följande:

”Att lyssna på en bok ger inte samma språkutveckling och träning, det kan liknas vid att lyfta en enkiloshantel. Att istället läsa är som att lyfta en tiokiloshantel. Det är svårare och jobbigare, vilket tränar hjärnan och får hjärnbarken att växa till och skapa bättre kopplingar mellan de hjärnområden som deltar i bearbetning och förståelse av språk. Vi får hjärnmuskler.”

Självklart finns det fördelar med tekniken, tillfällen då den kan vara till hjälp för eleverna samt bidra till variation i undervisningen. Sedan coronapandemin bröt ut, så har den tekniska utvecklingen inom skolan påskyndats. Ändå går utvecklingen långsamt, då det verkar dröja innan flertalet skolor får tillgång till mer avancerad teknik, såsom virtual reality. Då kan eleverna besöka rymden, fjärran länder och vara med vid historiska skeenden. Gospic skriver om detta i den nyutkomna boken Digital tsunami ”Det är självklart att du lär dig bättre om du har varit med om en händelse än om du har läst om den. Det handlar om att flera sinnen involveras när du upplever något. Det skapar känslor och känslor är de bästa bärarna av minnen”. Gospic konstaterar också att de nya sätten inte behöver utesluta de mer traditionella, utan att de kan ses som komplement.

Sammanfattningsvis vill jag säga att tekniken har fördelar och nackdelar och att det är viktigt att vi använder den på så sätt så att vi utnyttjar fördelarna, men undviker nackdelarna. I dag uppfattar jag det som att många okritiskt använder digitala hjälpmedel utan att reflektera över forskningen kring detta och hur man bäst gynnar elevernas lärande. Framför allt efterlyser jag samtal och diskussioner på skolor och i pedagogiska forum på nätet kring detta, att undervisningen, precis som det är tänkt, får vila på forskning och beprövad erfarenhet.

Janina Skeppström, grundskollärare i Stockholm

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.