Lågstadieläraren: Lästräning bör ske i begränsad mängd

En av lågstadielärarnas viktigaste utmaningar är läs- och skrivträning. Men hur mycket tid kan man lägga på det? Och hur avgörande är klasstorleken för att det går vägen?
Lågstadieläraren Louise Kärrhage ser daglig lästräning som en framgångsfaktor. Men för det behöver hon föräldrarnas hjälp.

Tio timmar i veckan. Så mycket intensiva och pedagogiskt genomtänkta läs- och skrivaktiviteter kan behövas för de yngsta lågstadieeleverna som har det svårast.

Påståendet är Stefan Samuelssons, professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Linköpings universitet, som i flera studier försöker förstå och förklara varför läs- och skrivförmågor kan variera så kraftigt redan bland de yngsta eleverna.

Att variationerna existerar på grund av genetiska skillnader, bakgrund och hemmiljö är något vi får leva med och som skolan har svårt att påverka, menar Stefan Samuelsson. Däremot har skolan en avgörande roll och möjlighet att så långt det går reducera betydelsen av variationerna, bland annat genom just ihärdiga insatser riktade mot de elever som behöver det mest, som hela tio timmar långa läs- och skrivaktiviteter varje vecka.

Men är det rimligt eller ens möjligt, med dagens förutsättningar?

– Vi pratar alltså två timmar per dag med elever som har svårt att läsa och inte heller tycker att det är speciellt roligt, förutom ordinarie undervisning. Jag blir svettig när jag tänker på det. Det låter som en enorm utmaning, säger Louise Kärrhage.

Hon är lågstadielärare på den lilla lantliga Skå skola på Färingsö i Ekerö utanför Stockholm. Där går  omkring 100 elever, från förskoleklass till årskurs tre. Louise Kärrhage har 21 elever i sin klass och skolan snittar på omkring 25 barn per klass.

– Jag håller med om att det behövs intensiv träning från låg ålder för att minska glappet någorlunda. Skolan ska ju ge likvärdiga förutsättningar.

Men det går inte att klämma in hur mycket av den varan som helst, menar Louise Kärrhage.

– En av de stora utmaningarna är att de elever som har svårt med att läsa och skriva kan vara svåra att motivera till att öva just detta. Det man har svårt för undviker man gärna. Då orkar de inte fokusera hur länge som helst, samtidigt som det är begränsat hur mycket mängdlästräning som går att få till inom skolans ramar.

Louise Kärrhage menar att det under hennes 20 år som lärare har blivit tydligt att ordentlig lästräning varje dag är en framgångsfaktor. Men i och med att det är svårt att få tiden att räcka till för att lästräna tillräckligt med alla i elever i en klass under skoltid, önskar hon att barn i lågstadiet gör det tillsammans med sina föräldrar omkring tio till femton minuter varje dag.

– Bästa resultat nås alltid när samarbetet med hemmet fungerar bra. Det är en utmaning, och jag vet att det är orättvist eftersom det skiljer sig åt beroende på hur mycket hjälp man får hemma, men jag märker att det gör otrolig skillnad när det blir av. Det är dock viktigt att se till att läxorna inte är så svåra att det behövs en förälder med akademisk utbildning där hemma.

Hon börjar förvisso varje morgon med tyst läsning i klassrummet, men menar att det inte får samma effekt.

– För jag vet att vissa inte läser då, eftersom de funderar på annat eller inte tycker om att läsa. Det är mer som en rutin för att få en lugn start på dagen, med bonusen att vissa också läser. Jag skulle inte heller kunna hinna lyssna på eleverna i tillräckligt stor utsträckning för att kunna kalla det ordentlig lästräning.

Skulle ändringar i skolstrukturen göra att du hinner med mer ordentlig lästräning för dem som behöver det mest, till exempel genom mindre klasstorlek?

– Det tror jag absolut, eller framför allt tror jag att fler vuxna, helst lärare eller speciallärare, skulle göra en stor skillnad. När man är ensam med 20–25 elever kan man aldrig lämna gruppen, och det är svårt att ägna sig tillräckligt åt de här eleverna. Den ensamheten är den absolut största utmaningen, men man får vara lite smart rent schematekniskt och lägga moment där man inte behöver så mycket stöd i just helklasssituationer.

Louise Kärrhage uppskattar att hon befinner sig i en sådan situation omkring halva undervisningstiden. Resterande tid har hon stöd av fritidspersonal och ett par tillfällen i veckan har hon halvklass. Det finns även en speciallärare som har enskild lästräning med några elever.

– Jag tycker att vi har organiserat oss bra i vår skola. Till exempel är det både en lärare och en förskolelärare som jobbar tillsammans i förskoleklass och i ettan, vilket för min del innebar att min kollega kunde sitta med några elever i ett grupprum medan jag hade resten. Det blev en ganska stor skillnad att komma till andraklass, där man inte längre samarbetar med en förskolelärare.

Men på liknande sätt har hon nu en speciallärare till hjälp med den veckoliga läxläsningen.

– Då sitter specialläraren och arbetar intensivt med fem elever som har svårt med avkodning eller läs-förståelse eller en kombination av dem två. De läser specifika läslära-böcker, medan jag har de andra i klassen som läser skönlitterärt. Det är en värdefull uppdelning.

I dag finns det inget maxtak för hur många elever som får gå i en och samma grundskoleklass. Louise Kärrhage tycker att det är svårt att säga om det borde finnas ett maxtak för att hinna med de elever som har det svårast, men menar att det finns en gräns för hur många elever man klarar av ensam som lärare.

– I dag är jag ensam med mina 21, men jag skulle kunna ha 25. Det är en bra gruppstorlek, dock bara om man har alla stödfunktioner, som fritids och tillfällen med halvklass. Om man är helt ensam med så många elever känner man sig otillräcklig och man kan inte ge det stöd man behöver och önskar till eleverna. Helt ensam, utan stödfunktioner, kan det inte vara fler än tolv elever för att jag ska kunna ge individuellt stöd.

Ett av skälen till att Louise Kärrhage tycker att 20–25 elever per klass är lagom, handlar bland annat om storlekens sociala fördelar.

– Vår skola är väldigt liten, vilket jag i grunden tycker om, eftersom vi blir väldigt sammansvetsade och eftersom alla känner alla. När vi vuxna kan namnen på alla barn känner vi också ansvar för samtliga och det leder till lyft både kunskapsmässigt och socialt, men om en klass blir för liten, till exempel 15 elever, kan det innebära sociala utmaningar, till exempel att eleverna har för få att interagera med eller välja kompisar mellan.

Klasstorlek är med andra ord något av en avvägning mellan sociala fördelar och förutsättningar för god pedagogik, enligt Louise Kärrhage.

Ett knep som hon använder för att få in läs- och skrivträning trots stora klasser, är vad hon kallar för ”varierad lästräning”.

– Det vill säga lästräning som inte känns som lästräning. Det kan handla om att få in läsningen dolt i till exempel sällskapspel, domino och memory med ord, läslistor – egentligen alla lekfulla läsövningar man kan komma på.

Trots många år i yrket, finns det alltid mer att lära. Nu ska hon studera en läslärningskurs på universitetet, för att lyfta sina läs- och skrivövningar ännu mer.

– Läsning är grunden till allt och du klarar inget annat i skolan och i dagens kunskapssamhälle utan det, så det är så otroligt viktigt. Läsning är a och o, så jag ska fördjupa mig i läsinlärningens grunder och utmaningar.