Läraren Pekka, 80: ”Jag kan ju inte bara sitta still”

Östersund, Bryssel och den lilla ungerska staden Pápa är tre platser där Pekka Persson jobbat som lärare. Han har undervisat i över 50 år efter lärarutbildningen, och två dagar före 80-årsdagen fick han till slut sin lärarlegitimation.

– När jag var ung hade jag manuskript för att veta vad jag skulle säga. Nu för tiden försöker jag tillsammans med eleverna komma fram till hur man ska göra. De är inkluderade på ett helt annat sätt, säger han.

Pekka Perssons prov inleds alltid med en uppgift som får eleverna att dra på smilbanden.

– Elevkontakten är A och O i det här jobbet. Vi ska ha roligt på lektionerna. Jag och en tidigare kollega skojade genom att alltid skriva något elakt om varandra i våra prov. ”Om Lars snubblar och faller rakt ner från en höjd av 25 meter, hur hög hastighet håller han då när han träffar marken?”, och liknande, berättar Pekka Persson.

Han läste först matematik och fysik i Uppsala, och skulle sedan komplettera med ett år på lärarhögskola eller provårsläroverk. I skarven mellan de två utbildningsdelarna dök det upp ett vikariat på en termin som Pekka Persson tog sig an.

– När jag sedan sökte till lärarhögskolan i Uppsala så sa de att ”du har ju redan jobbat en termin, så du är nog redan förstörd”.

Således blev det provårsläroverk för hans del. Där fick han hålla lektioner i sina ämnen samtidigt som en bedömare satt längst bak och analyserade.

– Jag hade en riktig hårding i fysik. Inte ett enda berömmande ord. Efter varje lektion gick vi in i hans rum, och så satte han sig och tände sin pipa och så sa han ”Ja du … Man KAN ju göra sådär. Men nästa gång gör du annorlunda.”

Genom åren har Pekka Persson sett läraryrket och dess förutsättningar genomgå stora förändringar. Förändringar som han mest tycker har varit försämringar.

– Kommunaliseringen av skolan 1991 ligger till grund för mycket av de problem vi ser i dag. Man ökar mängden undervisningstimmar, tvingar lärare att vikariera för varandra utan ersättning och lägger på mängder av dokumentation, säger han.

Under åren 1989–1991, just de år då Göran Persson (S) som skolminister drev igenom kommunaliseringen, jobbade Pekka Persson på svenska skolan i Bryssel.

– Jag lämnade landet som statsanställd, och återvände som kommunalanställd. När jag kom hem hade de placerat mig på två skolor i Östersund till hösten, men jag fick ingen lön under sommaren. ”Du har aldrig jobbat i Östersunds kommun” var förklaringen. Då hade jag jobbat som statsanställd lärare i Östersund i 23 år. Jag tyckte det var en fruktansvärd behandling och jag försökte bråka med myndigheten, men mina barn fick mig att lugna ner mig.

Jag tycker det är roligt att undervisa och jag har aldrig känt att jag har blivit klar.

De tre barnen, som är vuxna i dag, tog Pekka Persson hand om på egen hand.

– Det är tur att jag är lärare. Det innebar att när barnen var lediga så var jag ledig.

Pekka Persson har många minnen av de elever han har undervisat genom åren. En lyckades utmärka sig som särskilt kritisk i en klass där 20 av 30 elever uttalat att de ”hatar matte”.

– En gång ropade hon rakt ut ”Hur fan gör man nu?!”. Sedan bråkade vi hela året. Och sista lektionen kom hon fram till mig och sa ”Du ska veta att du är den matte-lärare jag har hatat minst”, säger Pekka Persson och skrattar.

Han har inga planer på att sluta undervisa, men förra året trodde han att det var klart.

– I fjol fick jag cancer. Jag fick strålning hela hösten så jag sa till skolan att nu är jag färdig, jag kan inte ställa upp mer. Men efter behandlingen kände jag att jag hade för lite att göra. Så jag hörde ändå av mig till en annan skola. Jag tycker det är roligt att undervisa och jag har aldrig känt att jag har blivit klar, säger han.