Debatt

Lärarnas moment 22 leder till utbrändhet

En trött man vid sitt skrivbord.

Läraren som klagar till chefen riskerar att straffas medan den tysta läraren istället riskerar sin hälsa, menar debattörerna.

Joseph Hellers roman ”Moment 22” skildrar amerikanska bombflygare under andra världskriget. Piloterna i romanen flyger uppdrag efter uppdrag, varje gång allt närmare döden. Trots att dålig mental hälsa skulle ge dem en frisedel, hjälper det inte att klaga hos läkaren angående sin rädsla. Piloterna skulle enbart anses ha förnuft nog att fortsätta kriga. Har de ingen rädsla alls är de förmodligen tokiga nog att få frisedel, men då alla är tysta och plikttroget lyder order kan problemet inte identifieras.

Lärarrollen leder för alltfler raka spåret in i statistiken över arbetsrelaterad ohälsa. Dagens målinriktade och ambitiösa lärare, flyger alltså mer eller mindre rakt in i elden. Där bränner många ut sig, störtar sedan rakt ner i sjukstatistiken och kommer kanske aldrig mer tillbaka.

De allra flesta vågar likt piloterna i romanen inte tala om sitt mående och de orkar inte längre strida för bättre villkor i undervisningen. De fastnar redan här i den onda cirkeln, i lärarens moment 22. Klagar jag hos chefen ses jag kanske som en dålig lärare. Jag landar sannolikt också långt ner på lönelistan. Samtidigt tolkas tystnaden som att allt är som det ska.

Effektiviseringarna har blivit en följeslagare, och skapar situationer som kräver att lärare varje år får leverera mer men med mindre resurser. För att inte halka efter lönemässigt bör du komma med konstruktiva idéer och bidra med verksamhetsutveckling, gå vidareutbildningar, vara populär bland elever och kollegor, fånga och fängsla eleverna med “magiska” lektioner, samt visa bra resultat i form av god genomströmning med elever som har godkända betyg.

I många fall tvingas läraren tulla på sin yrkesmoral för att göra kunden nöjd, och hur många lärare har inte tvingats att sänka kvalitén i undervisningen rejält för att överleva? Hur många av eleverna lämnar därmed skolan med rätt kunskaper? Besparingar är ingen utmaning! Besparingar i kombination med prestationsbaserat lönesystem, marknadsstyrning, tystnadskulturer och plikttrogna lärare är ett enda stort ”Moment 22”. Många blir sjuka eller kapitulerar inför kärnuppdraget!

Vi undrar, har skolan råd att ha huvudmän som inte förstår lärarnas huvuduppgift? År efter år visar skolan dessutom allt sämre likvärdighet. Varför förstår inte politikerna varför? Det har knappast premierats att vara den person som klagar eller organiserar sig fackligt. Det kan däremot löna sig att leva upp till de sjuka underförstådda krav som en ekonomiskt styrd skola upprätthåller.

Jonna Bornemark (filosof och lärare) skriver i sin bok ”Det omätbaras renässans” om hur vi lägger oändligt med tid på att granska och dokumentera mätbara data, dels för att hålla ryggen fri och dels för att vara konkurrenskraftiga på marknaden. Hon menar dock att allt inte går att mäta och att det omätbara som till exempel det mänskliga omdömet och förmågan att ta rätt beslut i stunden därmed blir osynligt. Det är just detta vi känner, att vårt arbete i kärnuppdraget är osynligt. Än mer osynligt blir det i en tystnadskultur, för där kan personalens tankar och hälsa varken upptäckas eller kvalitetsmätas.

Vi behöver ta tillbaka skolan till professionen, avveckla modellen med individuell prestationsbaserad lön. Våra politiker måste sluta bete sig som diktatoriska generaler utan hänsyn till långsiktig arbetshälsa. Vi behöver få mer tid till kärnuppdraget och undervisningen om vi inte ska drivas till vansinne innan pensionen.

Synen på läraren som en utbytbar komponent, mer än som en engagerad långvarig kunskapsförmedlare, är väldigt farlig. Måna istället om den “skrala” lärarroll vi så länge knuffat ner på prestationsstegen. Låt inte den engagerade och plikttrogna lärarkåren bränna ut sig på sin post. Trots att lärarens situation kan liknas vid den piloterna i romanen har, så lever vi inte i en fiktion. Skolsituationen är högst verklig, sjukstatistiken är högst verklig och lärarbristen är högst verklig.

Det duger inte längre med det enkla konstaterandet att: ”Oj, de brann upp!”.

Fredrik Lundin, specialpedagog
Helene Johansson, lärare
Alexander Skytte, lärare
Maria Hilber, förskollärare
Pernilla Wallgren, lärare

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm