”När ska den konventionella skolan ställas till svars för de skador den åsamkat?”

Detta är en replik på debattartikeln ”Waldorfpedagoger lutar sig mot karma, änglar och andar”.

SVTs dokumentärserie, De utvalda barnen, har fått många att förfäras över den rad fruktansvärda händelser som skett på Solvikskolan, en antroposofiskt inspirerad skola i Järna. Här fanns en spirituell övertygelse som omöjliggjorde självrannsakan, vilket fick ödesdigra konsekvenser för många av de hundratal barn som gått där, från 80-talet och framåt.

Det är lätt att se brister hos människor vars världsbild och värderingar man inte helt delar, sådana som är annorlunda från oss. Men faktum är att tusentals barn far illa varje dag i den konventionella skolan på grund av rigida idéer och föreställningar som vi själva tar för givna.

“Döm inte, så blir ni inte dömda”, så börjar Matteus 7 och fortsätter “Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda…”

Ja, självrannsakan är verkligen en ovärderlig dygd. Låt oss därför göra en snabb genomgång av de problem som finns i den konventionella skolan idag:

• Ökande mobbning. 60 000 barn drabbas varje år (Friends) och mobbningen ökar i alla åldrar (SCB, 2020).
• Lärare som mobbar. Bland de elever som mobbas av skolkamrater utsätts också nästan 1 av 10 för trakasserier från skolpersonal (Skolverket, 2013).
• Sexuella trakasserier är tre gånger vanligare i skolan än i resten av samhället. En tredjedel av anmälningarna gällde lärare (DO, 2021).
• Psykisk ohälsa. Nästan 6 av 10 flickor i nionde klass har minst två psykosomatiska symtom (nedstämdhet, huvudvärk, magont tex) mer än en gång i veckan under en sexmånadersperiod, en fördubbling har skett sedan 80-talet (FHM, 2018).
• Skolångest. Skolverket kartlägger just nu problemet med så kallade “hemmasittare”, barn som missar mer än 20% av sina lektioner på grund av ångest och utmattning. Antalet drabbade barn väntas landa någonstans mellan 10- och 50.000.
• Utslagning. År 2020 gick 16 000 elever (14 procent) ut grundskolan utan fullständiga betyg (Skolverket).

På samtliga punkter ovan står utvecklingen i princip still eller förvärras. Varför hjälper inga insatser?

Skolan är inte av naturen given.  Självklart bygger skolverksamhet till viss del på vetenskap men grunden vilar på tradition. Vi tänker oss att all kunskap kan delas upp i sexton ämnen, lärande ska med jämna steg, inom en jämnårig grupp barn, vid en given tidpunkt, vara en individuell bedömningssport och den som lär ut ska också vara den som bedömer. Specialisering ska inte ske förrän i vuxen ålder. Men få, om några, av dessa praxis bygger på forskning. De bygger på våra egna behov av kontinuitet och kontroll.

Många av Solvikskolans elever har det gått bra för i livet – trots att de knappt fick en enda dos av den tolvåriga behandling vi ser som oumbärlig. Hur är det möjligt?

Vi har förväxlat skola och lärande.

Resultatet blir massvis med barn som tidigt införlivar sin undermålighet. De utvalda är de som lyckas stävja sin vilja till annat och svarar rätt på våra frågor. Dessa barn ska ha makten och pengarna. Så här har vi gjort sedan 1800-talet. Hur skulle det annars se ut? Finns alternativ?

Vi är svarslösa.

När Solvikskolans grundare, Pär Ahlbom, ställs inför de konsekvenser verksamheten fått svarar han: “Ojdå så synd att du blev skadad i själen”.  Rösten dryper av cynism och förnekelse.

Men är det vi eller han som hyser en bjälke i ögonhålan? De tusentals barn och unga som varje år får psykiska men i skolan lär inte få någon ursäkt från oss heller. Vi håller ju fortfarande på som värst.

Jesus mässar vidare från berget: “Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga”.

Ett steg i rätt riktning är att barn med akut skolångest (“hemmasittare”) snart får rätt till distansundervisning. Avgörande vore att erbjuda undervisning som bygger på samtycke: “Hej, vill du detta?”

Kanske kommer det dröja länge innan vi kan se de heliga kor som står mellan oss och lösningen på skolans minst sagt existentiella problem. Fram tills dess vore det klädsamt med lite större ödmjukhet från det pedagogiska etablissemanget kring idéburna och konfessionella skolors verksamheter.

Jens Peter de Pedro, ateist, speldesigner, barnboksförfattare och innovationsdirektör. Före detta anställd på SVT, UR och FN. Styrelsemedlem i Tankesmedjan tillit.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.