Kornhall läromedel

”Att barn kanske får en bok i skolan är inte bra nog för ett skolsystem med ambitioner att bilda en befolkning och bygga en demokrati”, skriver Per Kornhall i sin roll som ordförande i Läromedelsförfattarna.

Debatt

Per Kornhall: ”Så kan fler barn och unga få läromedel i alla ämnen”

Anledningen till att jag tackade ja när jag blev tillfrågad om jag ville ställa upp som kandidat för ordförandeposten i Läromedelsförfattarna var att jag tycker att läromedel är en av många områden i den svenska skolan som behandlats styvmoderligt.

Precis som så många andra saker påverkades elevers tillgång till läromedel av avregleringarna (kommunalisering och målstyrning), konkurrensutsättningen (marknadsskolan och skolpengsidiotin (ja, faktiskt!)), och ovanpå det en pedagogisk ideologi som försökte utmåla läromedel som gammaldags och negativt styrande.

Läromedel definierades också bort i skollag, läroplan och i myndigheters arbete. Resultatet blev lärare som skämdes för att använda läromedel och budgetar som inte innehöll läromedelsinköp. Och som med allt annat så ökade skillnaderna över landet.

När Anna Ekström aviserade att det skulle bli en läromedelsutredning satte vi därför inom Läromedelsförfattarna full fart. Det är första gången på decennier, enligt utredningen själv, som frågan har utretts på riktigt. Och ändå hade inte utredningen från början egentligen en inriktning mot det som var det verkliga problemet, nämligen tillgången och olikvärdigheten i tillgång till läromedel. Utredningen kom mer ur en debatt i media om att läromedel måste kvalitetskontrolleras. Men vi från Läromedelsförfattarna, lärarfacken och elevorganisationerna hade en samsyn om att det inte är kvalitén som är det stora problemet utan är avsaknaden och olikvärdigheten i tillgången.

Strax innan pandemin slog till drog vi därför igång ett antal undersökningar [https://www.laromedelsforfattarna.se/ratten-till-laromedel/], där vi kunde visa att det skiljer oerhört mellan skolor i hur mycket man lägger på läromedel och att få lärare i Sverige kan köpa in de läromedel de anser att eleverna behöver. Vi kunde också visa att det finns ett enormt stort stöd för läromedel bland lärare, elever och föräldrar.

Och de två senare kategorierna skulle jag vilja stanna upp vid. Det är så sällan deras perspektiv har fått höras i någon läromedelsdebatt. Hur är det att gå i en skola där man inte får läromedel? Vilken chans har då den elev som missat något på en lektion eller fått en förklaring hen inte förstår och vilken möjlighethar dess föräldrar att hänga med och hjälpa till?

”Förslagen kan komma att göra skillnad”

Tidigt i processen uppmärksammade vi också det faktum att vi som land (med rätta) är bekymrade över det låga läsandet bland barn och unga och att vi gång på gång satsar på olika läsprojekt. Men ingen har i de sammanhangen noterat att de sakprosatexter som läromedlen är har försvunnit ur många skolor.

Det enskilt enklaste och lättaste sättet att få fler att läsa i skolan är att låta den profession som inte vill annat än köpa böcker till dem göra det. Att ge alla barn och unga god och likvärdig tillgång till läromedel är helt enkelt det lättaste sättet att göra skolan lite mer likvärdig och samtidigt ge barn och unga en möjlighet att läsa pedagogiskt skrivna sakprosatexter.

Vi har gång på gång under den här tiden mött journalister, politiker, myndighetspersoner och vanligt folk som utbrustit: ”Va – finns det inte läromedel i alla skolor?”. Nej det gör det inte. Och vi har som land heller inte brytt oss om att ta reda på att så är fallet.

Nu finns det en utredning på bordet som bland annat föreslår en stärkt ställning för läromedel, inklusive läroböcker, i skollag och läroplan, som säger att skolmyndigheter ska ha i uppdrag att arbeta med läromedelsanknutna frågor och som menar att inköpen av läromedel måste ingå i den officiella statistiken så vi kan följa utvecklingen.

De här förslagen är alla bra och Läromedelsförfattarna stödjer dem som en helhet. Vi tror att förslagen kan komma att göra skillnad. De kan göra så att fler barn och unga kommer få ett läromedel i alla ämnen. Men – det är ingen garant för att så sker.

För att säkerställa det måste också finansieringen av läromedel bli tydligare. Lärare ska inte behöva hamna i den situationen att en kommunal budget omöjliggör inköp av verktyg som behövs i undervisningen. Vi menar att den arbetande förstatligandeutredningen bör titta på detta och vi menar att läromedel måste ingå som en anvisad del av undervisningskostnaderna i en möjlig modell för en statlig finansiering (eller huvudmannaskap för de offentliga skolorna).

Att barn kanske får en bok i skolan är inte bra nog för ett skolsystem med ambitioner att bilda en befolkning och bygga en demokrati.

Per Kornhall, ordförande i Läromedelsförfattarna som är en medlemsorganisation för författare av läromedel och kurslitteratur i Sverige

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera