”Så kan vi lärare förebygga konflikter med föräldrar”

Fler och fler föräldrar lägger sig i och försöker påverka lärares arbete och bedömningar. I vissa fall möts lärare av otrevligheter och hån via sociala medier. Hur kunde vi hamna här?

På 1990-talet genomfördes en omfattande omstrukturering av den svenska skolan, dominerad av decentralisering, målstyrning och valfrihet. Det fria skolvalet infördes, närhetsprincipen slopades och föräldrar tilläts fritt välja skola åt sina barn.

I de två senaste läroplanerna för grundskolan betonas samarbetet mellan hem och skola, både vad gäller elevernas fostran och den verksamhet som bedrivs. Föräldrar har alltså bjudits in till detta samarbete efter hand. Flera lärare upplever det jobbigt att utföra det arbete styrdokumenten kräver samtidigt som de ska vårda relationen med föräldrar; det kan finnas en rädsla i att förlora en ”kund” åt skolan.

Som lärare kan vi önska ett bättre läge, men samtidigt behöver vi arbeta där vi står. Vad kan vi tänkas göra för att försöka förebygga situationer som leder till att föräldrar agerar påstridigt eller rent av otrevligt?

”Börjar vi tulla på detta finns det en risk att gränserna flyttas fram”

Först och främst behöver vi vara tydliga ledare som bygger goda relationer med eleverna. Det är i mötet med just eleverna vi också stärker bandet till föräldrarna. Vinner vi klassens förtroende så sparar vi mycket tid på undvikandet av presumtiva småfrågor. De litar helt enkelt på att vi löser situationen i klassrummet och kan vårt jobb.

Vidare behöver vi säkerställa att eleverna vet hur de ligger till inom ämnet. De elevarbeten vi graderat under året bör sparas och dokumenteras ifall någon förälder skulle undra. I de årskurser nationella prov genomförs kan vi luta oss mot dessa resultat under betygssamtal samt peka på att vissa delar rättats av flera lärare.

Om föräldrar kontaktar oss på kvällar eller helger så behöver vi inte svara förrän nästkommande arbetsdag. Börjar vi tulla på detta finns det en risk att gränserna flyttas fram och att vi förväntas vara standby för jämnan.

Om elever hamnar i konflikt med oss och avviker från situationen behöver vi agera proaktivt och kontakta föräldrarna innan eleverna hunnit hem. Då kan vi förklara att ”nu kommer säkert ditt barn att vara lite sur på mig, men det grundar sig helt enkelt i…”. Detta kväver nämligen flera oroshärdar i sin linda. Låter vi en upprörd elevs ord stå oemotsagt så blir det en ensidig bild som föräldrarna får ta del av.

Om vi konfronteras av en förälder bör vi svara sakligt och belysa att vårt gemensamma mål självklart är att eleven ska lyckas i skolan. Genom att ha detta förhållningssätt läggs grunden för ett lugnare och bättre samtal. Att våga se vår egen roll i uppståndelsen är jobbigt men viktigt; kanske har vi agerat slarvigt och då får vi tåla viss kritik utan att gå i försvarsställning. Tvärtom framstår det som mänskligt att be om ursäkt om vi exempelvis missat att delge föräldern information.

Sedan finns fall där föräldrar och vi lärare inte alls kommer överens. Här måste vi söka stöd hos kollegor och skolledning och under eventuella möten behöver rektor eller annan skolledare vara med.

Sist men inte minst behöver nämnas att den stora majoriteten av föräldrar är trevliga, förstående och tillmötesgående med samma mål som oss lärare; att barnen ska lära sig mycket och må fint i skolan. Dessa talas det dock väldigt lite om i debatten.

Jonas Nilsson, förstelärare på Stordammens skola i Uppsala. Föreläser om klassrumsledarskap och om lärares kommunikation med föräldrar

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.