”Varför är det så fel att tacka en lärare?”

Ska skolan tillåta att föräldrar får ge en blomma till barnens lärare på julavslutningen? Frågan kan vara känslig och en del gör den till en klassfråga – alla har inte råd att köpa en blomma och därför är det mest rättvisa att ingen får ge något.

Jag håller med om att frågan i allra högsta grad har en ideologisk dimension, men på ett helt annat sätt.

Terminsavslutningarna har av tradition sedan lång tid tillbaka varit det tillfälle då elever och föräldrar har fått visa sin lärare uppskattning och tacksamhet. Man har förstått hur mycket en lärares insats kan betyda för ett barns framtid och fortsatta liv och har med rätta velat uppmärksamma detta med en blomma.

Idag är tacksamhet och uppskattning en bristvara. För länge sedan var Sverige dock ett land där det var viktigt att tacka. När jag själv gick i lågstadiet sa vi alltid ”tack för maten” varje dag till personalen, när vi hade ätit färdigt.

Men redan då var tacksamhet på väg bort. Tacksamhet sågs nämligen som en bekräftelse på ett ojämlikt förhållande. Den som tackade var underordnad och stod i skuld till den som blev tackad. Rättighetssamhället, som fokuserade på allas rättigheter och därmed tonade ned tacksamheten, tog form och alla, även barn, fick fler och utökade rättigheter. Varför skulle man då tacka någon för något som man ändå har rätt till?  Och varför skulle man tacka någon som bara ”gör sitt jobb”? Istället fick vi lära oss om vad vi kunde kräva av samhället och av andra.  Det blev fult att tacka och visa uppskattning, speciellt till dem som var i en överordnad ställning.

Nu menar inte jag att krav och rättigheter är något fel i sig – vi har ett fantastiskt samhälle med många fina rättigheter – men utgångspunkten, att ingen står över någon annan och därför är ingen värd att tackas, är fel.

Idag har den krävande attityden i skolan och samhället gått för långt. Att två gånger per år ges möjlighet att visa tacksamhet och uppskattning till sin lärare (eller annan skolpersonal) är ett bra sätt att motverka detta. För på avslutningen är det rimligen läraren som ska tackas.

Tyvärr är detta inte längre självklart. Jag har förstått att det blir allt mer vanligt med lärare som, på avslutningen, bjuder sina elever på både godispåsar och fint inslagna små presenter. Om man förr på en avslutning kunde höra en klassförälder å hela klassens och föräldragruppens vägnar uttrycka uppskattande ord till läraren samt överlämna en blomma som tack för allt eleverna har lärt sig under året, kan man idag istället höra en lärare som undergivet tackar alla föräldrar för förtroendet att få ta hand om deras ”underbara juveler”, alltmedan eleverna öppnar sina, av läraren inköpta, presenter.

Detta är i linje med den gränsupplösning och förskjutning av fokus från lärare till elev som skett i skolan på senare år. På några årtionden har lärarkåren förvandlats från en yrkeskår med självklar auktoritet till en yrkesgrupp som med olika medel tvingas göra sig förtjänt av elevernas gillande; från en sammanhållen lärarkår med enad front till en splittrad där man tvingas in i ett osolidariskt spel för att vara den som vinner i jakten på elevernas gunst.

För om det bjuds på godis i klassrummet bredvid eller doftar nygräddade våfflor i hela korridoren, så måste ju jag också ta med mitt våffeljärn till skolan och börja grädda…

Gränsupplösningen mellan lärare och elev visar sig också i synen på undervisning. Tidigare var läraren den som satt inne med kunskaper och förmedlade dem till eleverna. Enligt den konstruktivistiska kunskapssynen finns det ingen egentlig kunskap att förmedla, utan lärare och elev processar sig tillsammans fram till ett lärande där läraren istället får en ”stöttande” roll.  Om man gemensamt har processat sig fram till kunskapen, så finns det heller inget att tacka läraren för.

Är det därför frågan om julblomman till lärare fortfarande skaver? Att den är ett uttryck för en kvarvarande, sista gräns mellan lärare och elev som i själva verket, i jämlikhetens namn, också borde upplösas?

Helen Svensson, lärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.