Waldorfläraren: Raka motsatsen till varför jag valt att arbeta som lärare

Elitism, grov mobbning och bristande undervisning. Vittnesmålen i SVT:s dokumentär ”de utvalda barnen”  har gett upphov till en intensiv debatt, och flertalet waldorfkritiska artiklar har på kort tid publicerats.

Ruhi Tyson är utbildningsansvarig på Waldorflärarhögskolan (WLH).  I ett mejl till Skolvärlden berättar han om hur dokumentären påverkat honom:

– Det är ju raka motsatsen till varför jag valt att arbeta som lärare. Jag tänker att oavsett vilken skola man arbetar på eller vilken utbildningsfilosofi man utgår från så borde den här sortens berättelser om kränkningar stämma en till självreflektion. Hur har jag själv bemött mina elever? Har jag, trots att jag varje dag ansträngt mig att se varje elev individuellt och få var och en att känna sig inkluderad och värdefull, alltid lyckats och om inte varför? Finns det något mer jag kan göra för att bli bättre i detta? Det är förstås en ständig fråga men den aktualiseras och blir särskilt brännande i mötet med den här sortens skildringar.

I dokumentären, som skildrar hur Solvikskolan i Järna bedrevs under 1980- och 1990-talet, vittnar tidigare elever om hur fysiskt starka barn premierades, samtidigt som svaga mobbades. Lärare anklagas för att ha kränkt elever som en del av ett antroposofiskt synsätt, vissa ska både ha bortsett och deltagit i mobbning, kränkningar och fysiskt våld mot sina elever.

För Ruhi Tyson är det ”en sorg att ta del av berättelser där lärare bedrivit så undermålig pedagogik att elever går vidare i livet med regelrätta trauman”.

Det är dock för tidigt för att svara på om dokumentären skadat waldorfrörelsen.

– Det beror på hur vi förhåller oss till de kritiska perspektiv som lyfts i den. Vi på Waldorflärarhögskolan har accelererat ett redan påbörjat arbete med att vidareutveckla de kritiska perspektiv på Waldorfpedagogiken som redan ingår i utbildningen.

Waldorfs utbildningar är ”fjärran från det som skildras i dokumentären”, uppger Ruhi Tyson, som inte tror att serien leder till ett skadat förtroende hos skolans studenter.

– Vi representerar en syn på Waldorfpedagogik som är rotad i bildningstraditionen och waldorfläraren som en lärare med ovanligt stort intresse för elevernas bildningserfarenheter. I detta finns inget utrymme för ockultism och annat djupt problematiskt som träder fram i dokumentären.

Han fortsätter:

– Det har varit nära terminsslut och jag har bara haft en liten studentgrupp sen dokumentären kom ut. I den gruppen har vi förstås berört dess innehåll men åtminstone där har det inte föranlett några mer omfattande diskussioner.

Efter dokumentären har det riktats kritik mot Waldorfpedagogiken och antroposofins grundare Rudolf Steiner.

Steiners tankar om lek och konst och att utbildningens mål är att varje enskild elev ska utveckla en upplevelse av frihet och autonomi. Ruhi Tyson anser att det ”överlappar helt och hållet med bildningstraditionen”. Detsamma gäller Steiners önskan om att skolan ska ge en så allsidig utbildning att man efter skoltiden ”inte är främmande för någon mänsklig aktivitet”, oavsett om det gäller intellektuella verksamhetsområden, konstnärliga, sociala eller praktiska.

– Detta har från början varit Waldorfpedagogikens kärna och här tycker jag att Steiners tankar är lika aktuella idag som för 100 år sedan. Sen finns det andra, mer perifera, aspekter av det han tar upp i sina pedagogiska föredrag som är mer tidsbundna och därmed irrelevanta i dag eller sådant där Steiner misstog sig och då är det förstås också överspelat.

Det är viktigt att komma ihåg är även att det hänt väldigt mycket inom Waldorfpedagogiken sedan Steiners tid, påpekar han.

– Det har bedrivits forskning och utveckling på snart sagt varje område och vi har i dag på WLH en kurslitteratur som till största delen är skriven under 2000-talet och där alla väsentliga delar av pedagogiken på olika sätt också är forskningsförankrade.

På frågan varför behövs en särskild Waldorflärarutbildning svarar Ruhi Tyson:

– Det kortaste svaret är att praktiskt taget alla länder med Waldorfskolor också har specifika Waldorflärarutbildningar med många saker gemensamt trots ländernas många gånger väldigt olika skolsystem. Om det inte behövdes en specifik Waldorflärarutbildning så borde, efter 100 år, någon sorts internationell debatt om detta gå att finna.

Ett annat svar är den fortsatta utvecklingen av Waldorfpedagogiken.

– Skolor har idag sällan de resurser, framför allt i form av tid, som krävs för att bedriva undervisningsutveckling på bredare front. WLH:s uppgift är inte bara att förmedla och förvalta en given tradition men också att utveckla didaktiken och metodiken vidare, att förnya den. Ett lärosäte har här en funktion som är svår att ersätta. Risken för pedagogisk stagnation är betydligt större om de enda waldorfspecifika utbildningar som skulle finnas är mindre seminarier och litteraturstudier, säger Ruhi Tyson.

På hemsidan skriver ni att ”de antroposofiska tankarna om människan, bildning, utveckling och utbildning har en självklar och viktig roll i samtliga WLH:s utbildningsprogram”. Hur märks det av?

– En väsentlig del av antroposofin, särskilt de delar som berör det pedagogiska, är förankrade i den tyska bildningstraditionen, i synnerhet poeterna och filosoferna Goethe och Schiller. Egentligen är det så enkelt, i den utsträckning som antroposofin kan betraktas som en bildningsfilosofi så har den en roll att spela. Andra perspektiv, exempelvis att antroposofin fungerar som en ideologi eller en pseudoreligiös övertygelse hör inte hemma i utbildningen eller i skolan.

Hur går det ihop med att ni också uppger att ” Alla Waldorfförskolor och – skolor är religiöst och filosofiskt oberoende”? 

– Det fina med bildningstraditionen är att den är så mångfacetterad och öppen. Framför allt handlar bildning fundamentalt sett om upplevelser av meningsfullhet i livet. Waldorfpedagogiken bottnar alltså i en vilja att varje elev ska bjudas in att uppleva lärandet som djupt meningsfullt och berikande. Eftersom just detta är så individuellt så vore det en självmotsägelse om vi skulle föreskriva någon bestämd religiös eller filosofisk övertygelse. Detta bekräftas också av att det finns Waldorfskolor i alla världsdelar och i förbund med alla stora religioner samt i sekulariserade sammanhang. Det är också långt ifrån alla waldorflärare som har någon särskild personlig relation till antroposofin eller till någon religiös tro.