Man behöver lära sig att misslyckas, så ser livet ut. Hur ska man annars klara sig?

Jag tycker det är ett väldigt intressant argument. Som ett försök att försvara att det är nyttigt med tävlan mot andra, att det finns ett värde i att mäta sig mot andra. Jag minns alla de gånger jag slängde mitt tennisracket i backen när jag missade en boll. Men framförallt den där frustrerade känslan av att misslyckas. Eller alla de gångerna jag sparkade grus kring mig när motståndarna gjorde ett mål under fotbollsmatchen. När de sedan vann matchen bröt jag ihop och började gråta.

När man är klumpig motoriskt får man inte chansen att lyckas så ofta. Så det som är lustigt är att jag som barn fick öva jättemycket på att misslyckas, ändå har jag inte lärt mig att ta en förlust bra.

Nu kanske några skulle hävda: ”Men om du hade motoriska svårigheter, varför sysslade du inte med något annat?”

Ja, det kan man fråga sig. Kanske för att i princip allt under min uppväxt kretsade kring sport. Det var vad man gjorde på rasterna. Bandy spelades på skolgården året om, fotboll mer säsongsbaserat. Vi kollade på hockey-VM på tjock-tv:n under skoltid. Någon gång fick vi se på OS. Hur coolt var det att kunna räkna ekvationer snabbt då? Hur högt i status stod det att vara duktig på historia? Nej, det är inte speciellt coolt eller inne. Man har inte särskilt mycket användning för det som barn utanför klassrummet. Ibland är till och med användningen av den spetskompetensen begränsad i klassrummet. Det som krävs är att man kan prestera genom något praktiskt. Det är så man konkret kan hävda sig själv.

Men att tävla är konkret, eftersom det direkt går att avgöra vem som är starkast. Det är synligt då det ofta har fysiska bevis och det är absolut, antingen vinner eller förlorar man. Tyvärr så sker detta alltid på någon annans bekostnad. Kanske därför ser jag tävlandet mot andra som ett primitivt sätt att få bekräftelse på. Och eftersom jag förlorade betydligt oftare än jag vann fick jag en annan bekräftelse, att jag helt enkelt inte dög. Eller att jag var sämre än andra.

Och det är här konflikten uppstår, för ingen vill vara dålig eller sämre än någon annan.

Jag tror inte jag är ensam om att känna detta och följden blir att man kan ses som tävlingsinriktad om man reagerar utåt eller att man istället undviker situationer där man tävlar. Att undvika situationer där man misslyckas. Det är tydligt att det sker bland eleverna varje dag. Elever som får ont i magen av skolan, elever som inte förmår sig att delta eller tvingar sig själva att genomlida skoldagen. Elever som inte förmår sig att komma till skolan över huvud taget.

Förutom strategin att inte delta i tävlandet alls finns det andra tillvägagångssätt för att försöka kompensera. Elever som inte lyckas ofta blir snabbt experter på alla regler och är noggranna med att poängtera när någon annan gör fel. Motsägelsefullt så är de själva duktiga på att hitta vägar runt en regel för att kunna få ett övertag. De markerar också ofta när de vinner. Eftersom att det inte sker så ofta är det viktigt att andra ser när det händer.

Detta är inte hållbart i längden. Så hur ska man förhålla sig till tävlingar i skolan för att undvika att dessa negativa mönster utvecklas?

Ska man tävla anser jag att det i så hög utsträckning som möjligt ska ske tillsammans i grupp, mot ett gemensamt uppsatt mål. Inte emot en annan grupp. Därför ser jag det som en lösning att ta bort tävlandet mellan grupper i skolan och istället fokusera på gemensamma mål att tävla mot. Då får man möjlighet att fira tillsammans när man lyckas och trösta varandra i motgång. Men det är inte bara den konkreta formen av tävling mot andra som kan skapa problematik, utan också mer abstrakta misslyckanden som vi själva kategoriserar och väver in.

Problemet sträcker sig längre än vad som sker i idrottshallen eller ute på rasten. Det är så mycket större än att inte prestera praktiskt. Problemet att inte få lyckas berör hela skolan.

För de flesta är detta inte ett problem. Deras balans mellan att lyckas och misslyckas brukar vara tillräckligt stabil för att klara det sociala samspelet och kraven från skolan. Men för alla är detta inte fallet. Det som är gemensamt för de elever som har svårt för skolan är att det inte finns en balans mellan att lyckas och misslyckas. De stöter på fler situationer där de inte klarar av samma krav och miljö, fler situationer där någon annan triumferar över dem och fler situationer där de helt enkelt inte räcker till. Detta är även applicerbart till högpresterande elever som stöter på för lite motstånd och således också saknar en balans mellan att lyckas och misslyckas.

Vi behöver inte misslyckas i skolan. Däremot behöver vi lära oss hantera misslyckanden, och det är en helt annan sak. Bästa sättet att lära sig hantera motgångar och misslyckanden är genom att lyckas flera gånger innan.

Man brukar säga att det krävs fyra komplimanger till varje negativ kommentar. Jag skulle våga påstå att detta är applicerbart till lyckanden och misslyckanden. En elev behöver få känna att hen lyckas fyra av fem gånger för att kunna hantera den gången det inte går vägen.

Skolan behöver fylla elevers ryggsäckar med lyckade genomföranden så när man kommer ut i samhället klarar man av att hantera motgångar utan att ge upp eller försöka undvika situationer som upplevs som för påfrestande. Därför ser jag det som kontraproduktivt att tävla mot varann i skolan. Därför ser jag det som ett av skolans viktigaste uppdrag att hitta en balans mellan att få lyckas och misslyckas. Fyra av fem gånger. Minst.

Detta behöver också ske med samma stoff som eleven förknippar misslyckandet med. Ifall det är idrott så kan det röra sig om en bollrädsla. Då behöver alltså en elev lyckas i fyra av fem sammanhang med en boll involverad för att kunna hantera den där femte, då det inte går vägen. Samma sak är applicerbart till fler områden. Till exempel muntliga prestationer, ekvationer och även sådant som inte står i kursplanen som att klara av att vara med på en hel genomgång eller hitta något att göra på rasten. Linjen är tunn mellan att utmana och utsätta.

På sikt tror jag det även förbättrar arbetsmiljön för både elever och lärare att elever känner att de kan hantera stoffet i undervisningen utan rädsla. Att de kan lyckas med sina uppgifter utan att behöva mäta sig mot någon annan. För i längden är inre motivation det viktigaste vi som människor har. Den inre motivationen som barn kommer till skolan med behöver tas till vara på.

Och jag har fortfarande inte lärt mig att tävla. Inte ens i sällskapsspel. Men jag har lärt mig att fokusera på annat, jag har lärt mig att jag kan sätta upp egna mål där jag kan lyckas i de spel jag ger mig in i utan risk att misslyckas. Dessa strategier vill jag att eleverna ska få lära sig. De behöver inte lära sig att misslyckas, de behöver lära sig att hantera misslyckanden genom att först få möjlighet att lyckas.

Kommentera

Att en elev inte kommer till skolan handlar mer om en överlevnadsstrategi än ett val, därför bör det bemötas som detta. Barn i den svenska skolan har mött utbildningsväsendet så långt bak i tiden de kan minnas. I deras värld ska alla barn gå i skolan, så är det bara. Punkt.

Om alla andra klarar av att gå i skolan, då måste ju jag också göra det. Sällan tas det upp att skolan är strukturerad på ett sätt som går stick i stäv med vad barnet är förmöget att klara av. Det barnet inte vet är att det inte är dennes fel när det inte fungerar.

Jag anser att vi, skolan, måste våga ta ansvar för problemet. Skolan måste inte komma med alla svar och lösningar, men det är skolan som måste vara den drivande kraften för att finna dessa. Det går inte att som idag förlita sig på att resursstarka vårdnadshavare ska bana väg för barnet. Då kommer vi aldrig få en jämställd skola.

Däremot ska inte läraren stå ensam. Här behövs expertis från en elevhälsa, men kanske framförallt en god samverkan med vårdnadshavare och framförallt barnet själv. För det är trots allt barnet som vet bäst vad som är bekymret, så där måste vi starta.

Av mina egna erfarenheter, och vad jag själv läst mig till om skolfrånvaro, så handlar det i min värld om två faktorer som kan påverka: Exekutiv förmåga och känslostarka barn.

Vissa barn får inte tillräckligt med uppmärksamhet och bekräftelse hemma, på sin fritid eller i skolan. Andra har helt enkelt ett större behov av att bli sedda. Är ens effektiva förmåga inte fullt utvecklad är det tänkbart att man har ett större behov av att få höra att det man gör är rätt, men även ett större behov att få stöd i att ta beslut och våga. Riskerna hamnar annars i att man utvecklar en rädsla för att försöka och misslyckas. En rädsla för att vara i vägen för andra, eller visa sig dålig. Vilket kan leda till att man blir introvert.

Andra barn kan vara så empatiska och ha en stark kontakt med sina känslor som gör att känslorna blir svåra att kontrollera. Tyvärr råder det fortfarande en norm att det är fel att visa känslor eller att få vara svag. Att gråta är ett typiskt exempel som kan skrämma ett känslosamt barn och göra så hen behöver hålla sig på spänn för att undvika att en situation uppstår. 

Känslosamma barn som får utbrott och gråter gör dessutom sällan detta för att de blir ledsna. Antingen har det med chock att göra att man gråter eller en sådan frustration att inte göra sig förstådd eller att få andra att förstå. Att ha nära till tårar är dock ingen egenskap som någon i vårt samhälle önskar att man hade. Men vi är flera som har det och det måste respekteras.

Annars tar man kontroll över situationen genom att bli utåtagerande, visa hur tuff och modig man egentligen är. Man tar ut det på andra, för att demonstrera att man är starkare eller tuffare. Allt detta för att dölja sina känslosamma sidor. Precis som de vuxna gör och även till viss del lär ut att göra. 

Att exkludera dessa barn är direkt skadligt för samhället ur flera aspekter. Dels är trasiga människor betydligt dyrare än hela. Står vi inte för insatserna i ett tidigt skede kommer det kosta betydligt mer senare. Dessa individer löper risk att utveckla en oförmåga att bibehålla ett jobb, psykisk ohälsa, förakt eller rädsla för auktoriteter etc. Framförallt går vi miste om oräkneliga talanger som skulle kunna bli ledande inom vilket fält de än valde med den envishet som många av dessa besitter. Det är detta vi behöver nå, för att kunna driva samhället framåt. 

För att nå en lösning tror jag dels det är viktigt att rätt åtgärder sätts in i ett så tidigt skede som möjligt. Framförallt är eleven som är frånvarande bara själva symptomet på problemet. Därför är det ineffektivt att ställa krav på den som inte kommer till skolan att försöka vara där mer. 

Jag vill också lyfta aspekten kring anpassning. Den bästa anpassningen är den som gäller för alla, inte bara den elev man försöker att nå. För att verkligen lyckas behöver metoder tas fram som anpassas för hela gruppen, där eleven med problematisk skolfrånvaro har möjlighet att lyckas. För ska man lyckas som barn efter lägre mål som ingen annan har, finns det en risk att cementera en negativ självbild hos barnet. Det måste till en inkludering som också uppfyller krav för att vara inkluderande socialt och pedagogiskt, inte bara fysiskt.

Om vi vill ha tillbaka elever med problematisk skolfrånvaro måste vi vara beredda på att ändra vårt sätt att jobba. Inte bara mot eleven i fråga, utan till alla. För så länge fokus ligger kvar hos eleven istället för gruppen och skolan kommer vi aldrig få bukt med problemet.

Kommentera

 0–100

100–0.

Så räknade jag sekunderna medan jag stod på vändplanen och väntade på min skolskjuts. Ibland var den tidig, ibland sen. Ibland kom den inte.

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. Många morgnar stod jag där på vändplanen. Räknandes, väntande. Jag skulle inte längre inkluderas i den vanliga skolan. Å andra sidan var en fysisk inkludering det enda som återstod av min skolgång.

Den mesta av min tid spenderades redan utanför klassrummet. Fyra olika elevassistenter hade kommit och gått. Min nyexade lärare hade utfört mirakel i klassrummet för min skull. Jag hade fått välja plats själv när vi skulle byta. Visade alltid vad jag skulle sitta och bredvid vilka. När jag inte kunde läxan stannade hon kvar efter sista lektionen och hjälpte mig. När jag fick ett utbrott fanns hon alltid där med en kram. När jag rymde från skolan var hon i skogen och letade eller gick hem och hämtade mig. Hon var helt fantastisk. Men allt har sin gräns, och jag hade redan utvecklat en självdestruktiv målsättning att se hur mycket jag kunde förstöra innan allt brakade samman.

Jag hade börjat inse att jag inte skulle kunna gå till skolan. Jag försökte till och med att sluta, ett flertal gånger. Men det här var innan begreppet hemmasittare kom till, så jag skulle fullfölja min skolplikt till varje pris. Skolan och mina föräldrar stod enade där, så jag kände mig ensam i min kamp. Jag utvecklade överlevnadsstrategier. Att ta kontroll och bli utåtagerande var det som gjorde minst ont just då. Försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Att svälja stoltheten och bekänna fel jag inte höll med om att jag begått eller stå för de starka känslor jag yttrat mitt framför alla. Det var en värre tortyr än att få skäll av fröken jag tyckte så mycket om, att bli lämnad ensam, utan några vänner, eller att göra mina föräldrar besvikna.

Jag fick mer tid hos min ”personliga lärare”, en fritidspedagog. Vi jobbade 20 minuter, spelade pingis 20. Även han var en magiker utan dess like. En självlärd specialpedagog. Men det var försent, jag hade redan bränt mina broar. Så nu stod jag där varje morgon på vändplan, i god tid och räknade mina sekunder. Jag hatade att komma sent, och det var inget jag kunde göra något åt längre.

Adhd-diagnosen fick jag som tioåring. Jag visste inte riktigt vad det innebar, jag kände ingen som hade adhd så jag drog slutsatsen att det måste vara något fel på mig. Jag var ju den enda som stökade så mycket och blev tillrättavisad så ofta, så det måste ha varit därför. Jag gjorde ofta fel, så då var jag nog fel. Det gjorde ont att inte få vara normal.

Min självdestruktiva strävan att uppfylla min roll fick mig att testa alla de gränser som fanns. Jag hade pushat gränser så länge, ställt till med så mycket, att jag till slut trott att den aldrig helt gick att kliva över.

Men det gick, och det hade gått så långt att jag blev akutplacerad på en ny skola. Trots allt som hänt på min gamla skola så saknade jag den. Min lärare, klasskamraterna, lokalerna. Ibland lyfte jag dessa bekymmer och jag kommer ihåg att jag brukade bli frustrerad på min mamma som oftast försökte hitta lösningar med klyschor som ”det är inte så farligt” eller ”det kommer bli bättre sen, härda ut”.

Ibland vill man bara bli lyssnad på och sedd. Någon som ser att man har det jobbigt. Då kan man bli stark igen. Då kan man orka.

Det bemötandet fick jag i resursklassen. En lärare som hade tid i sin tjänst att se just mig utan att känna en press att valla 26 andra vilsna själar. Här fanns det faktiskt utrymme att stanna upp och lyssna. Och när läraren inte hade tid, då fanns det andra pedagoger som hade det. Här fick jag bli stark igen.

Det bemötandet finns det inte tid för i skolan längre. Jag upplever att det funnits en inkluderingshysteri. I grunden är det något jag ser positivt till, att lyckas få till en fysisk, social och pedagogisk inkludering är eftersträvansvärt. En verksamhet som är bred, tillåter flera perspektiv att samexistera och drar nytta av elevers olikheter.

Det är få skolor som har de resurser att tillgå som krävs för detta och många elever faller mellan stolarna i strävan efter en sådan verksamhet. Jag hade varit en av dem.

Så med den skola vi har idag ser jag resursklasser som ett nödvändigt ont. Jag hatade att gå dit – men hade inte klarat min skolgång utan att ha fått den möjligheten. Och som min mamma brukade säga, ”det kommer bli bättre sen, härda ut”, så stämmer det faktiskt.

Även fast det inte är något man vill höra som barn är jag tacksam som vuxen att jag fick möjligheten. En möjlighet jag önskar fler barn borde få.

Kommentera

Det är en provocerande titel. Och den säger faktiskt väldigt mycket om vad vi läser in som normativt. Precis det jag tänker demonstrera här.

Det är inte ett enkelt beslut att utbilda sig till lärare. För mig innebar valet 4,5 år på högskola och några hundratusen i studieskuld. Det blir då inte ett yrkesval, det blir ett livsval.

Vi har en lärarutbildning vars omfattning redan är på en bristningsgräns, att lägga till fler delar i utbildningen bör inte göras lätthjärtat. Och att lägga till något så specifikt som kunskap kring vanligt förekommande npf-diagnoser skulle inte enbart riskera att förlänga lärarutbildningen. Det skulle även riskera att konkretisera och kategorisera osynlig problematik så att elever som inte matchar denna kategorisering faller mellan stolarna.

Dessutom ska en elev kunna få stöd i skolan oavsett diagnos eller inte. Därför bör fokus snarare ligga på att skapa en förståelse för olika och annorlunda. Utbildning kring npf kan vara en väg för att konkretisera detta, men det är viktigt att tänka på att det bara är en del av en mycket större helhet. En elev är inte adhd. En elev är inte autism. En elev är inte dyselexi. Skillnaden inom en grupp med en diagnos är lika stor som skillnaden hos neurotyper. 

Så ska man då inte lära sig något om npf eller hur andra tänker och fungerar? Jo, det är precis det man ska.

Skolan behöver ett nytt förhållningssätt, där olika och annorlunda har en plats. Där en elevs upplevda bekymmer tas på allvar och pedagogerna i skolan förhåller sig professionellt till svårigheten och har konkreta verktyg att kunna bemöta det som inte upplevs som normativt.

För vad som är normalt är subjektivt. Annars är risken att ansvaret skjuts på något eller någon annan. För det är så vi fungerar som människor när det är något vi upplever som jobbigt, svårt och inte förstår eller kan hantera. Detta behöver man förstå, det går att utbilda kring. Det är detta förhållningssätt man behöver få med sig. ”Alla tänker och fungerar inte som jag gör.”

En lärare kan inte förväntas besitta expertis inom dessa områden. Jag anser att lärare jag träffar har goda kunskaper i att känna av när något är ett bekymmer. Så det läraren behöver är konkreta kanaler att vända sig till som kan ge expertis i individuella fall. För även om situationer kan korrelera är de individuella. För vi jobbar med individer, människor. 

Skolan behöver således inte mer kunskap om npf, per se. Skolan behöver en bättre förmåga att bemöta det som inte är normativt.

Kanske framför allt det som inte är visuellt synligt. Och precis som vi lär våra elever att utveckla olika förmågor behöver blivande lärare utveckla sin förmåga att förstå, acceptera och bemöta det som faller utanför ens egen bild av vad som är normativt.

På så vis kan alla elever i skolan ges möjligheten till ett bra och rättvist bemötande. Inte bara de som har en diagnos.

Kommentera

Idrott påverkar elevers självbild. Vare sig det är på rasten, lektion, fritid eller inom föreningslivet. Alla barn stöter på idrott i någon form. I vårt samhälle har idrottandet blivit ett sätt att bli validerad och uppskattad. Egentligen har det varit så rätt länge att människor mäter sig inom sport och spel för att se vem som är starkast. Att bli bekräftad att man duger är en av våra drivkrafter som brukar gå under benämningen status.

Exempel på idrotten som status går att återfinna hos elitidrottare. Det kan ses i våra nyhetstidningar och på tv. Sporten har länge haft en helt egen sektion. Finns det något annat forum där en person kan bli så uppmärksammad? Förutom att många av barnens förebilder är idrottare är idrott något vi utövar med kroppen. Således är det påtagligt när något jag gör blir bra kontra dåligt. Jag ser det, andra ser det. Denna exponering i utförande bidrar till min självbild.

De flesta med grovmotorik på en normalnivå, om man får kalla det så, får lyckas då och då. De får känna sig duktiga, andra ser när de lyckas. De blir bekräftade. Har man nedsatt motorik får man kämpa hårt för detta. Tillfällena kommer inte lika ofta. Om ens alls.

Det är inte uppskattat på samma sätt som barn med någon som är duktig på matematik, struktur eller historia. Intressant, men inget som vi mäter oss mot andra som barn på samma sätt. Hur många barn känner till någon arkitekt, matematiker eller historiker?

Därför är det så viktigt för dessa barn när de väl lyckas i sitt idrottande att så många som möjligt ser detta. Att uppbringa uppmärksamhet. Detta däremot leder till omvänd effekt, för vi lär oss att det är fult att vara nöjd över sig själv.Och här befinner sig många med autism och andra begåvningar som saknar motoriken. Utan samma förutsättningar att få bekräfta att man duger.

Och här befinner sig många som saknar motoriken. Utan samma förutsättningar att få bekräfta att man duger. Vad gör man om man inte har förutsättningarna för att göra rätt? Jo, man tar kontroll över situationen och gör fel med flit. Något Ross Greene skriver endel om. Även fast det inte är en hjälp just nu kan jag lova att det blir bättre med tiden. De egenskaper som de besitter kommer tids nog att uppskattas.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm