Häromdagen var jag på ett seminarium anordnat av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle som handlade om en hållbar lärarutbildning. Bland annat var Sigbritt Franke där och redogjorde på ett bra sätt för sin lärarutbildningsutredning. Jan Björklunds statssekreterare Bertil Östberg var också där liksom två omgångar kloka paneldebattörer.

Inläggen och diskussionerna var bra. Det pendlade lite hit och dit, men bland annat berördes situationen med söktrycket till lärarutbildningarna. Jag tyckte att Bertil Östberg gjorde ett bra jobb. Istället för att som sin minister bara prata om hur mycket bättre sökbilden är erkände Östberg utan omsvep de problem som finns i många ämnen. Han sade att han inte riktigt visste hur han skulle benämna situationen.

Jag kunde inte nöja mig med det. Jag vet att det går ungefär 350 Ma/NO-lärare i pension varje år och att rekryteringen till lärarutbildningarna i de ämnena har varit usel ända sedan 1990-talet. De senaste siffrorna är mer än usla. Det fanns 17 förstahandssökande till matematik och 0 till kemi, 0 till fysik, 0 till teknik, 3 till biologi och 0 till tyska bland utbildningarna till 7-9-lärare för att ge några exempel.

Jag vet att det finns de som har valt det i andra hand som kan komma in, men platserna på utbildningarna är få och avhoppen stora så det blir inte många kvar när det är dags för examen. Vi kanske utbildar 30 Ma/NO-lärare varje år nu, max.

Lärarnas riksförbund har sagt att de här ämnena är på väg att utrotas ur den svenska skolan.

Utrotas.

Och det är inte vilka ämnen som helst. När det gäller matematik och naturvetenskap är det ämnen som Sverige är helt beroende av om vi ska kunna tävla i den globala kunskapsekonomi som växer fram. Det är ämnen som sedan länge är identifierade som viktiga i alla möjliga höjdarsammanhang. När det gäller tredjespråk är det en förmåga där Sverige redan nu är sämst i Europa i PAICC-undersökningen (OECDs PISA för vuxna, typ).

Jag kunde som sagt inte riktigt nöja mig med att Bertil Östberg inte kunde sätta ord på hur situationen är i dessa ämnen. Jag bad därför om ordet och sade till Bertil Östberg att om inte statistiken är felaktig så är det en katastrof och jag frågade hur många på utbildningsdepartementet som arbetade med frågan.

Återigen hedrar det Östberg att han inte slingrade sig utan sade som det är: situationen är katastrofal. På frågan hur många som arbetar med frågan blev han lite mer svävande. Han menade att det var flera stycken men att hans organisation också var väldigt liten. Sedan nämnde han en del saker som han trodde skulle kunna vara till hjälp, som till exempel att färdiga arbetslösa doktorer skulle kunna erbjudas en lärarutbildning och att lärarlegitimationen skulle sätta press på huvudmännen när Skolinspektionen börjar inspektera. Det skulle då leda till högre löner etc.

Jag håller med. På sikt kanske huvudmännen blir tvingade att ta sitt ansvar. Men det kommer att ta alldeles för lång tid och säkra kan vi inte vara. Och lärardoktorer är också bra men det handlar inte om många och det är ur nationalekonomisk synvinkel en extremt dyr metod att utbilda lärare på. Men min främsta invändning är: Borde inte de insatta motmedlen motsvara analysen?

Om man gör analysen att situationen är katastrofal – borde man inte ha en större handlingsberedskap då? För mig är en katastrof en situation där man använder alla tillgängliga medel för att häva det läget för att komma in i en någorlunda normal situation där man kan börja med finliret. Menar Bertil Östberg och Jan Björklund att staten kan identifiera en situation i skolan som en nationell katastrof och sedan luta sig tillbaka och säga att det är 290 kommunala huvudmän plus alla fristående huvudmän som ska ta ansvaret för den analys man har gjort på nationell bas? 

Nej det duger faktiskt inte.

Här är några förslag Bertil.

  • Anställ några personer till på utbildningsdepartementet. Det duger inte med ett utbildningsministerium som inte har tillräckligt många anställda när man har identifierat ett katastrofläge. Faktiskt.
  • Snabbutred vilka ämnen som det är kris i och som är av nationellt strategisk betydelse.
  • Skicka sedan en tydlig signal till ungdomar om hur ni värderar dessa ämnen. Ge de som kommer in på utbildningarna en garanti för att de får studielånet betalt av staten när de är klara med sin utbildning och har jobbat några år.
  • Ge omedelbart en löneförhöjning till de grupperna av lärare (om man kan öppna kassakistorna till karriärtjänster kan man göra det i en katastrofsituation).

För övrigt anser jag att när det nuvarande systemet leder till så dramatiska konsekvenser kanske det är dags att tillsätta en skolkommission.

Kommentera

En myt som spreds i början av friskoleboomen i vårt land var att friskolor generellt sätt presterade bättre än kommunala skolor. Bland annat organisationen Svenskt näringsliv spred felaktig sådan information som påverkat politiska beslutsfattare på både nationell och lokal nivå.

Senare studier, från bland annat Institutet för arbetsmarknadspolitiska utvärderingar (IFAU) har visat att så inte är fallet. Dessutom visar data från Skolverket och Skolinspektionen att friskolor generellt både rättar nationella prov mer positivt och sedan också sätter högre betyg än kommunala skolor utifrån dessa nationella prov. Detta gör att man med fog kan undra om inte till och med det motsatta är mera troligt, det vill säga at friskolorna kanske har lägre resultat.

En ny amerikansk bok The Public School Advantage: Why Public Schools Outperform Private Schools, skriven av Lubienski & Lubienski, visar utifrån två stora dataset att de friskolor sk. charter schools som finns i USA (och som är det närmaste vi kan komma våra friskolor i USA) generellt presterar sämre i matematik än de offentliga skolorna.

Det här är sprängstoff i den amerikanska debatten där charter schools har presenterats som lösningen på USAs skolproblem, inte minst i utsatta områden. När författarna försöker hitta en förklaring till varför det ser ut som det gör skriver de (min översättning):

”Denna skillnad kan delvis förklaras av det faktum att lärarna i de offentliga skolorna oftare är certifierade och att fortlöpande kompetensutveckling inom området. De hålls uppdaterade om ämnesdidaktisk forskning och stöds av professionella organisationer som det nationella rådet för lärare i matematik och National Science Foundation. Privatskoleärare Uppmanas sällan att få sådan utbildning.” Hur ser det då ut i Sverige?

Det finns anledningar att tro att kommande jämförande studier mellan kommunala och fristående skolor kommer att likna de amerikanska resultaten. Jag har gått igenom data över lärarbakgrund och lärartäthet i Stockholms läns kommuner. Det som då framkommer är något som sällan lyfts fram men som borde ta på allra största allvar.

Det finns systematiska skillnader mellan friskolor och kommunala skolor och bland annat är det samma som forskarna i USA fann mellan charter schools och de offentliga skolorna där, nämligen i utbildningsnivå bland lärarna. (Man noterade för övrigt också att föräldrars val sällan byggde på verklig skillnad i kvalitet mellan skolorna utan på helt andra saker).

När det gäller andelen utbildade lärare har de kommunala skolorna i genomsnitt 82 procent utbildade lärare men det är bara 72 procent i friskolorna. I vissa kommuner är andelen så låg som under 60 procent i de fristående skolorna! Många kommuner bör verkligen vara oroliga både för kvaliteten på undervisningen men också för hur de här friskolorna ska klara sig nu när lärarlegitimationen hamnar i skarpt läge.

En annan sak som skiljer mellan friskolor och kommunala skolor är antalet elever per lärare. Som i genomsnitt är 13,1 i de kommunala skolorna och 13,8 i de fristående. Den här skillnaden är allvarlig eftersom det för elever med lägre utbildningsbakgrund bland föräldrarna finns ett direkt samband mellan skolresultat och lärartäthet. För dessa elever gäller helt enkelt inte Sveriges och kommuner och landstings (SKLs) ofta upprepade mantra att resurser inte spelar någon roll. Det här är väl belagt genom forskning och till exempel Skolverkets rapport om Vad som påverkar grundskoleresultaten och som publicerades 2009.

Sambandet gäller inte kommuner med hög utbildningsstandard bland föräldrarna. Men det är tydligt om man plottar genomsnittlig meritpoäng i kommunerna mot antalet elever per lärare i den halva av Stockholms läns kommuner som har lägst utbildningsbakgrund bland föräldrarna. Då får man följande bild som visar ett tydligt samband mellan lärartäthet och meritpoäng.

De här siffrorna borde vara med i debatten kring hur skola ska finansieras i Sverige i framtiden. Vi skulle behöva ha finansieringsformer som gör det svårt att spara/göra vinst på något som har betydelse för barn från socioekonomiskt svaga områden (lärartäthet) och vi behöver därför en tydlig socioekonomisk fördelning till skolor och kommuner och ett finansieringssystem som garanterar resurser till de barn som behöver det. 

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm