Så kom då OECDs analys över IT-användning i skolan och hur det korrelerar till resultaten i PISA2012. Någon skillnad gentemot resultaten i ”vanliga” PISA finns egentligen inte. Och jag tillhör dem som inte förväntade mig det heller. Att sitta mycket framför en dator är varken detsamma som att lära sig mycket eller ens att bli särskilt skicklig på datorer.

Jag har med en idiots envishet hävdat det här ända sedan jag började arbeta på Skolverket och läste mina första forskningsrapporter om IT-användning i skolan. Samma resultat dyker upp hela tiden i såväl internationell som svensk forskning. Och slutsatsen är tydlig. Mängden IT-användning är inte korrelerat med lärande.

I Barnexperimentet skrev jag:

”Undersökningar visar att elevers ensamarbete ökar med införande av fler datorer, och från en mängd studier vet vi att detta minskar lärandet och drabbar de svaga eleverna mest. Satsningen på teknik i första hand ledde också till komplicerade eller vagt formulerade arbetsuppgifter vilket också drabbade framförallt svaga elever. Den tendens man ser är att skoldatorer medför att starka elever blir starkare och den svagare svagare – precis den trend vi skulle behöva bryta i den svenska skolan.

John Hatties stora studie Visible learning ger ingen anledning till de förväntningar som knyts till digitala medier och datorer. Jag är orolig för att denna trend kommer att resultera i ännu ett bakslag för den svenska skolan. Det är märkligt hur lärare inte kan få kompetensutveckling eller resurser för ens de enklaste uppgifter i skolan medan kommunerna kan ösa ut pengar på att införskaffa datorer till skolan. Beslut om pedagogik och pedagogisk utrustning ska inte fattas över huvudet på lärare och utan empirisk grund.

Självklart är det viktigt att skolan liksom samhället digitaliseras, men det är viktigt hur det görs. Det som har betydelse är hur en lärare använder de medier som finns, inte vilken teknik som driver dem.”

Skolverket drar nu samma slutsats:

”Lärarens undervisning är den viktigaste faktorn för elevers lärande. It kan utgöra ett viktigt hjälpmedel i skolan, förutsatt att det används på rätt sätt. ”

SKL spred förra året myten att IT ger högre kunskaper. De spred det dessutom som om att det vore en myt att IT inte ger det (hoppas ni hängde med där!). De påstod där att ”Satsningar på modern teknik i skolan ger inga förbättrade resultat” är en myt. Nu har PISA alltså spräckt SKLs falska mythbusting. Jag tycker att detta är ett generellt problem med SKL som de upprepar gång på gång. De sprider policy-idéer under forskningstäckmantel. De behöver skärpa till sig där. De hjälper inte svenska små kommuner och rektorer och lärare genom att hålla på på det viset.

För den som nu tror att jag är emot IT i skolan så är jag inte det. IT är en central del av samhället och digital kompetens en nyckelkompetens. Men precis som alla andra kompetenser så lär man sig den bäst under en lärares variationsrika ledning. I alla i mål skrev jag:

”Lika sant som att IT i sig själv inte ger några häpnads- väckande resultat, lika sant är det att IT innehåller kolossala möjligheter att skapa intresseväckande undervisning och stimulera lärande. Väl gjorda visualiseringar kan till exempel skapa förståelse för komplexa förlopp på ett sätt som vi tidigare bara kunnat drömma om. Att vara kemilärare idag med tillgång till animationer av tredimensionella molekylära förlopp kan få förståelsen av kemi att ta veritabla kvantsprång”

Men vad visar nu den digitala genomgången av PISA och vad borde den betyda för skolan och för Sveriges skoldebatt? Skolverket sammanfattar:

• Sverige är ett av de länder där tillgången till och användningen av it är störst. Användningen för skolarbete har ökat både i skolan och i hemmet sedan 2009.
• Det finns ett samband mellan hög it-användning och låga prestationer på PISA-provet.
• Sverige har den största andelen extrema internetanvändare, definierat av OECD som elever som är på internet mer än sex timmar på fritiden på vardagar. I denna grupp utgör pojkar närmare 70 procent. De extrema internetanvändarna uppvisar överlag de lägsta resultaten, kommer oftare för sent, skolkar mer och rapporterar en lägre grad av välmående.

Skolverket noterar också

”Bland de svenska eleverna samvarierar datorbaserade aktiviteter på matematiklektionerna negativt med elevprestationer både på de digitala och pappersbaserade matematikproven.”

Alltså – det finns en direkt koppling mellan datoranvändning och lägre resultat – till och med då datorer används inom undervisningen i matematik. Troligtvis på grund av de saker jag skrivit om i mina böcker – ensamarbetet i matematik ökar med införande av datorer i undervisningen. Det svenska elever behöver är, enligt mycket forskning, bra lärarledd undervisning inte teknik i sig.

Jag menar att resultaten borde leda till diskussioner och åtgärder i linje med:

1. Vårdnadshavare, samhället och skolan måste inse att pojkars datoranvändningsmönster är ett problem.
2. IT i skolan måste bygga på lokal kompetens hos lärarna och fungerande undervisningsmodeller inte på gigantiska webbplattformar och tron på tekniken i sig som en lösning.
3. Satsa pengar på att utveckla IT i skolan från ett klassrums- och ämnesdidaktiskt perspektiv – inte uppifrån. Digital kompetens och verktyg utvecklade tillsammans med lärare och med tydligt ämnesdidaktiskt innehåll. En sådan utveckling kan inte ske helt genom marknadslösningar eftersom det är både dyrt och inte lönsamt.

Lärare behöver inte bara kompetensutveckling – de behöver också engageras i framtagandet av digitala redskap som faktiskt underlättar lärandet – inte hindrar det.

Källor:

Kornhall, Per (2013) Barnexperimentet; svensk skola i fritt fall. Leopard förlag

Kornhall, Per (2014) Alla i mål. Skolutveckling på evidensbaserad grund. Natur & Kultur.

SKL (2013) Myter om skolans utveckling. SKL. 

Skolverket (2015) It-användning och elevresultat i PISA 2012 . 

Ett mail från en bekant som arbetar i en kommun fick mig att aktualisera frågan om förväntningar. Förväntningar är något som enligt till exempel Skolinspektionen och SKL är en viktig faktor för att förbättra undervisningen. Det låter ju underbart. Om vi bara har ett annat förhållningssätt så få vi en bättre skola. Då behöver vi ingen kompetensutveckling, inga nya kunskaper eller metoder – och sådant kostar pengar. Men är det sant?

För det första är det svårt att riktigt ringa in vad man menar med förväntningar. Man kan lätt blanda ihop det med engagemang och entusiasm till exempel. Just lärares engagemang verkar för övrigt som att det har stor påverkan på elevers lärande och att lärare som får lära sig att visa mer engagemang verkar också få bättre resultat av sin undervisning.

När det gäller förväntanseffekter citeras ofta enstaka studier med förvånansvärt kraftfulla resultat, men den samlade bilden verkar mycket mer modest. Ändå hävdas att höga förväntningar kännetecknar skolor som lyckas med sitt uppdrag. Det finns viktiga saker att säga om förväntningars betydelse för undervisning och undervisningens resultat, men vi måste börja med att moderera bilden lite. Förväntningar är inte ett trollspö som man kan vifta med och trolla bort effekten av otillräckliga resurser eller dålig metodik. 

Att säga till en lärare att felet på dennes undervisning är låga förväntningar är som att be hen att likt baron Münchhausen dra hårdare i sina skosnören för att kunna flyga. När lärare gör så gott de kan inom ramen för de förutsättningar och den kunskap de har, är det ganska cyniskt och oförskämt att säga till dem att om de bara tror att deras elever ska lyckas bättre så kommer de också att göra det. 

En av de viktiga saker som framträder i forskning kring förväntningar är att man ofta blandar ihop förväntanseffekter med lärares självbedömning. Det visar sig nämligen att de det finns en sak som kännetecknar de lärare som har höga förväntningar, nämligen att de har mer varierad undervisning, de är skickligare lärare helt enkelt. Och det är därför de också har förväntningar  – eftersom de är vana vid bra resultat.

Lee Jussim skriver i en genomgång av meta-analyser av forskning om förväntanseffekter (1) att ”lärare borde kunna känna tröst i att förväntanseffekter i forskning har visat sig vara svaga och inte särskilt hållbara”. Förväntningar kan höja resultaten, men bara om lärare får stöd genom de resurser och organisatoriska förändringar som behövs.

Jussim ger följande råd utifrån forskning om förväntanseffekter: 

•  Var flexibel. Du kan ha fel om en elev och elever förändras. 

•  Att ha höga förväntningar utan en varm omhändertagande miljö är bara grymt. Om du kan koppla ihop förväntningar med omsorg mår alla elever bra av det. 

•  Att ha höga förväntningar betyder olika saker för olika elever. Om man vill arbeta medvetet med förväntningar måste de vara olika för olika elever. 

Det finns ett område där förväntningar kan ha en stor betydelse och det är lärares förväntningar på sig själva. Här finns det en viktig skillnad mellan högpresterande och lågpresterande lärare, en skillnad som mer ligger i förväntningarna på effekten av ens egen undervisning än i förväntningarna på eleverna.

Den lärare som tror att det enda som betyder något för en elevs framgång är dennes begåvning och ambition förväntar sig inte att den egna undervisningen ska spela någon större roll för elevens lärande. En sådan lärare producerar visserligen undervisning, men ser ingen tydlig koppling mellan denna aktivitet och elevernas olika nivåer av lärande. En sådan lärare söker inte nya metoder och försöker inte hitta fram till olika elever, eftersom hen inte upplever det som varken möjligt eller rimligt. En lärare däremot som förväntar sig att det spelar roll hur hen undervisar, prövar olika sätt till dess att eleverna lär sig vad de ska. 

En lärares förväntningar på sig själv och på effekten av hens undervisning är viktig. Det är också vad forskning som till exempel John Hatties lär oss. Lärare har en stark påverkan. En bra lärare kan kraftfullt påverka elevers lärande. Det är stor skillnad mellan vad elever lär sig med olika lärare.

Det spelar roll vad man gör i klassrummet men det är inte alla lärare som på djupet förstår det. Men detta handlar som sagt mindre om förväntan på eleverna än vad det handlar om förväntan på effekten av ens egna undervisningshandlingar.

Den lärare som har tro på sin egen påverkanskraft lägger mer tid på eleven som alla andra har gett upp hoppet om.

(1) Jussim, L. (2013). Teachers’ expectations. In: Hattie & Anderman (Ed.) (2013). International guide to student achievement. New York, N.Y.: Routledge. (Detta är en mycket bra bok där redaktörerna Hattie och Anderman har låtit en mängd olika experter kommentera forskningsläget på olika områden som fans med i John Hatties “Visible learning”).