Pedagogikerna är ett svåruttalat och ovanligt ord (≈800 träffar på Google och det blir felmarkerat av ordbehandlaren) som Skolverket använder i en intressant kommentar till TALIS-rapporten (s.60). Man skriver:

”TALIS undersöker i vilken mån lärare har en konstruktivistisk syn på lärande. Konstruktivism har sin grund i bl.a. Piagets forskning om barns utveckling och kännetecknas av att barn genom att interagera med andra människor och objekt i sin miljö, kan forma en förståelse om hur världen ser ut. Enligt denna syn blir läraren mer en handledare än en förmedlare av kunskap. 

Konstruktivism ses i TALIS som motpolen till förmedlingspedagogik, som åsyftar en undervisningssituation i traditionell mening, där en överföring av kunskap sker från lärare till elev och eleven blir en mottagare av kunskap. Användandet av förmedlingspedagogik bygger på förutsättningen att det finns en objektiv värld av kunskap som kan beskrivas i läro- och kursplaner och läroböcker. De två pedagogikerna kan naturligtvis fortleva parallellt och användas framgångsrikt i olika sammanhang.”

Jag tycker att det här är en vansinnigt intressant skrivning. Några år tidigare beskrev Skolverket hur den först nämnda ”pedagogiken”, konstruktivismen hade slagit igenom stort inom skola i Sverige. Man skrev 2003 (1):

”En tolkning som utifrån detta synsätt gjordes från såväl statligt, kommunalt som fackligt håll och som fått stor spridning innebär att kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär.”

Den ovanstående meningen är naturligtvis fullständigt oacceptabel. Alla människor som har pratat med en annan människa vet att man kan föra över kunskap.

Om vi går tillbaka till det första citatet från TALIS-rapporten så säger det att konstruktivismen bygger på att barn lär sig genom att interagera med andra människor och objekt. Ja det kan väl ingen ha något emot? På samma sätt menar Skolverket, som har till uppdrag att skriva läro- och kursplaner att den andra ”pedagogiken” bygger på ”förutsättningen att det finns en objektiv värld av kunskap”. Ja – gör det inte det? Är inte 1+1=2. Har vi inte demokrati och två njurar, ett hjärta och en lever? Är inte detta lite tramsigt?

Men sedan kommer det som egentligen är något helt enastående. Landet största skolmyndighet fastslår att dessa två ”pedagogiker” kan fortleva parallellt och användas framgångsrikt i olika sammanhang. Det är nästan ett halleluja-ögonblick här. För det första att landets skolmyndighet erkänner sin tro på en objektiv verklighet, men kanske framförallt att man erkänner en pluralism när det kommer till pedagogisk ideologi och metodik som jag mer skulle vilja prata om här än om ”pedagogiker”.

Jag tror vi verkligen behöver föra en diskussion om detta. Både bland pedagogiska forskare, på lärarutbildningar och bland lärare. Under decennier härskade en kunskapssyn som blandade postmodern kunskapsrelativism med det som ibland brukar kallas progressiv pedagogik. Jag tror att det har varit till stor skada för till exempel läroplaners uppbyggnad och lärarutbildningars konstruktion. I de senare blev all annan metodik än den som byggde på den extrema tolkningen av konstruktivism som Skolverket noterade 2003 utpekad som felaktig, omodern, bakåtsträvande och ve och fasa ”traditionell”. Detta när varje lärare vet att fungerande metodik och pedagogik är något mycket bredare än de ensidiga mantra man fick lära sig på lärarutbildningarna.

Ibland behöver elever repetera för att minnas. Ibland lär de bäst av varandra. Ibland behöver de en lärare som berättar för dem och ibland kan de söka kunskap på egen hand. Ibland ska de söka utifrån sin egen lust och eget intresse, ibland är det läraren som ska väcka lust och engagemang eller helt enkelt bara få dem att anstränga sig. Det är bra att Skolverket tydliggör denna pluralism men det behöver nog göras mer genomtänkt och tydligare.

• (1) Skolverket. 2003. Rapport 221, Lusten att lära – med fokus på matematik.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om en rapport författad av bland andra Gabriel Heller Sahlgren. Jag belyste då det faktum att han är del av en tankesmedja som ser som sin uppgift att marknadsföra marknadslösningar inom skola. Gabriel Heller Sahlgren och hans medförfattare skrev en replik på denna och jag i min tur skrev en slutreplik. Jag kommer här ännu en gång återvända till Gabriel Heller Sahlgren eftersom han gång på gång lyfts fram som forskare i den svenska debatten. Det är viktigt att veta var han står i olika frågor och att han är långt ifrån neutral. Han har i Kanada nyligen publicerat en annan rapport. I den skriver han bland annat: ”Tillväxten av friskolor har lett till förbättrade resultat”.

Nu ska man veta att två delstater i Kanada, Ontario och Alberta, har varit målet för många studiebesök från svenska och internationella politiker och skolmänniskor. Detta eftersom ett reformarbete för att stärka den offentliga skolan, lett av bland andra Michael Fullan, där gett så bra resultat (inte minst i internationella mätningar). Nu vill Gabriel Heller Sahlgren till detta land exportera den svenska marknadslösningen, en lösning från det land som sjunker mest av alla länder i samma mätningar. Intressant.

Han kommenterar visserligen de svenska nedgångarna i PISA men avfärdar dem helt och hållet som ett resultat av pedagogiska förändringar. Dessutom låter han helt bli att redovisa den svenska forskning och de rapporter som visar på minskad likvärdighet och skolsegregation som alla som arbetar i Skolsverige kan se med sina egna ögon. Det är återigen en rapport med kraftfull slagsida. Och han nöjer sig inte med den internationellt sett extrema svenska lösningen. Han rekommenderar faktiskt en ännu mer extrem sådan. Han föreslår för Kanada att de ska:

• Införa skolpeng efter svensk modell med full täckning för kostnader.
• Tillåta vinster eftersom dessa konkurrerar mer aggressivt.
• Införa olika former av outputdata så att föräldrar och elever ska välja bättre.
• Inte ha de begränsande styrningar som Sverige har som läroplaner, krav på behörigheter hos lärare etc. (Inte minst för fackligt engagerade lärare bör det vara intressant att se att Heller Sahlgren inte vill att arbetsgivarna ska ha några trista begränsande regler som till exempel lärarlegitimationer eller behörigheter att förhålla sig till).
• Avpolitisera tillståndsgivning så att inte lokal demokrati blir ett hinder i vägen för reformerna som i Sverige
• Undersök om inte friskolor ska få välja vilka de vill ta in och få ta ut elevavgifter.

Gabriel Heller Sahlgren vill alltså ha ett ännu mer extremt system än det svenska. Han nämner i rapporten Milton Friedmans namn. Men han nämner inte att det system han föreslår är väldigt likt det system som diktatorn general Pinochet på rekommendation av Milton Friedmans lärjungar införde i Chile efter störtandet av Allende. Det systemet har Chile nyligen lämnat på grund av de sociala konsekvenserna av systemet. En annan person som vill ha friskolor av svensk och (tidigare) chilensk version är föga förvånande Donald Trump.

Det han skriver är helt i linje med vad den tankesmedja han tillhör säger, nämligen att de ”tror” att utbildningssektorn inte kan bli bättre utan mer marknadslösningar. Ja, det är också därför man hamnar där man hamnar. Aposteln Paulus definierar i bibeln tro som ”…en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser”. En mer vetenskaplig inställning till skolresultat vore att titta på det som syns. Till exempel de skolsystem i världen som är och blir bättre i internationella mätningar och lägga märke till avsaknaden av marknadslösningar i dem.

Det finns en grundläggande skillnad mellan skola och produktion av saker. Skola är ett i samhället gemensamt åtagande som inte bara handlar om ”produktion” av kunskaper utan också om att bygga gemensamma värden. Det är av bland annat den anledningen som likvärdighet är en så viktig sak i ett skolsystem i ett demokratiskt land. Det är inte tävling som bygger en bra skola utan samarbete.

Det här inlägget är lite längre än vanligt. Det rör en viktig fråga kring hur skolpolitik förs i Sverige och hur debatten sker och frågor kring källkritik och vad som får kallas forskning.

Svenska lärare arbetar med att lära barn och ungdomar vikten av källkritik. Något som blir allt viktigare med den utveckling vi ser inom medievärlden. Det hade ju då varit snyggt om den vuxenvärld som vi utbildar till också då ibland visade exempel på grundläggande källkritik (vilket kan vara svårt – vilket jag själv vet).

Innan jag kommer in på ämnet vill jag förklara ett par saker. Jag är inte emot friskolor och definitivt inte alls emot de som varje dag arbetar i sådana. Jag har genom åren arbetat med en mängd fantastiska människor som arbetat på friskolor och i deras organisationer. Jag handleder nu till exempel ett gäng rektorer inom Pysslingen skolor, ett uppdrag som jag ser som ett hedersuppdrag på grund av den skicklighet och engagemang som dessa uppvisar.

Men jag känner naturligtvis också fantastiska lärare och ledare på kommunala skolor och inom kommunala förvaltningar. Jag brukar säga att alla som jobbar i skola och tar sitt uppdrag på allvar är mina vänner. Men jag är ändå ytterst tveksam till det skolsystem vi har, som är det mest extrema experimentet med marknadslösningar någonstans i hela världen. Och effekterna av det menar jag avskräcker. Olikvärdigheten och segregationen galopperar och kunskapsresultaten har sjunkit kraftfullt. Alltså jag är emot systemet men inte mot duktiga skolmänniskor!

Så till saken:

Ett påstående från mig som var ett svar på ett twitterinlägg från en känd skoljournalist väckte viss irritation, bland annat hos Friskolornas riksförbund och från en av dem som skrivit en rapport. En rapport som utger sig för att visa att svenska friskolor är bättre än svenska kommunala skolor i PISA-studierna. Jag skrev på Twitter: ”Är det bomber när tobaksindustrin släpper rapporter om lungcancer också?”. Rapportförfattarna och Friskolornas riksförbund (vilket som bekant är de vinstdrivande skolornas riksförbund, de idéburna har ett eget) anklagade mig för att jag inte betedde mig som en forskare borde. De menade att min kritik inte var saklig eftersom jag inte kommenterade själva rapporten utan bara dess avsändare.

Jag håller inte med. Men jag ska för deras skull i slutet av den här texten också kritisera själva rapporten. Både inom journalistisk källgranskning och inom forskning är det viktigt att fundera över jävsförhållanden, alltså över vem avsändaren är och om denne är någon som kan tjäna på publiceringen. Om det till exempel finns tydliga ekonomiska intressen bakom bör man vara mer försiktig med resultaten så klart. Precis som det klassiska exemplet med forskning om cancer som sponsrades av tobaksindustrin. I det här fallet handlar det om en rapport som presenteras som forskning. Jag återkommer som sagt till det men låt oss först titta på avsändaren.

Rapporten publiceras av något som kallas ECPR. Man behöver inte mer än en snabb titt på deras hemsida för att se att det är en organisation som bedriver opinionsbildning för marknadsmodeller och mot till exempel vinstbegränsning och med en tydlig riktning mot den svenska debatten. Det är heller ingen stor organisation. Medgrundaren och vice direktör är Gabriel Heller Sahlgren som är en doktorand som är väldigt aktiv i den svenska skoldebatten och ofta (alltid?) med inspel som tydligt stödjer marknadsmodeller. Detta är inte så konstigt för på ECPR:s hemsida framgår det med all önskvärd tydlighet att Sahlgren också är knuten till tankesmedjan CMRE (Centre for the Study of Market Reform of Education) där han är ”forskningsansvarig”.

CMRE är inte en oberoende fristående forskningsorganisation. De har ett mycket tydligt och uttalat mål med sin verksamhet. De skriver: ”We believe that the main problem in education is the lack of incentives to improve pupil performance. We also believe that the incentive structure cannot be fundamentally changed for the better without a move towards a more market-based education system that gives parents the freedom to choose the education that best suits their children, and providers autonomy to tailor their services in response to demand.” Alltså de tror inte att skolan kan bli bättre om man inte rör sig mot mer marknadsinslag inom skola och utbildning. CMRE är alltså en organisation som har som mål att få mer marknad och medlet för detta är naturligtvis bland annat de rapporter de producerar. Så här långt tycker jag att en erfaren journalist med lång erfarenhet från bevakning av skolsektorn borde ha tittat, vilket var anledningen till mitt twitterinlägg riktat till honom. Jag tycker han borde veta bättre.

Men en annan anledning till mitt twitterinlägg är också Svenskt Näringslivs tidigare trackrecord när det gäller saklighet. Jag har skrivit om detta här tidigare. Jag har också i min bok om korruption beskrivit hur de under lång tid behöll en rapport på sin hemsida som skulle visa att friskolor hade bättre resultat än kommunala skolor. Detta trots att rapportförfattaren själv gång på gång försökte få dem att ta bort eller ändra i rapporten eftersom den inte på ett korrekt sätt tog hänsyn till bakgrundsvariabler.

På samma bedrägliga sätt agerade de kring den sk. Östersundsstudien där två identiska äldreboenden byggdes som ett kvasiexperiment där det ena drevs i kommunal regi och det andra i privat. Detta presenterades av bland annat Svenskt näringsliv som en forskningsstudie och skulle enligt dem visa att kvaliteten blev densamma men kostnaderna lägre för det privata alternativet. Problemet var bara att det inte var en forskningsstudie. En i början påstådd koppling till Karolinska institutet gick till exempel upp i rök när institutet tog avstånd från studien. Den sista spiken i kistan kom när det nu visar sig att efter att studien är klar och den privata koncernen tar ut vinst så visar sig konsekvenserna. Det finns en oerhörd naivitet och brist på källkritik bland både media och politiker i förhållande till dessa så kallade ”forskningsprojekt” och rapporter som skapas av lobbyister med tydliga agendor och som är backade av organisationer som har mycket att tjäna på ”rätt” politiska beslut.

Men så till själva sakfrågan. Är rapporten bra? Stämmer slutsatserna? Låt oss börja med frågan om det överhuvudtaget är forskning. Ett av de kvalitetskrav som finns inom forskning är det man kallar kollegagranskning. Detta innebär att man låter kollegor inom fältet läsa igenom det man skrivit och en vetenskaplig tidskrift släpper helt enkelt inte fram en rapport som inte gått igenom en sådan granskning och där författarna har bemött den kritik som de kan ha fått. Vad jag kan se har den här rapporten inte genomgått någon sådan granskning. Det här är viktigt eftersom det inte är lätt för en inte insatt person att hitta eventuella fel i databehandling eller i den metod man använt. Vi som inte är experter på ett område behöver helt enkelt andra experter för att hitta felen i det som presenteras.

När det gäller metoder finns det ingen beskrivning av metoderna de har använt så att man kan bedöma kvaliteten, vilket också är ett krav på en vetenskaplig publicering. De beskriver att de stoppat in olika variabler i sin analys men de gör det utan att på ett acceptabelt sätt förklara varför de har valt just dessa. Man undrar vad som skulle hända om man stoppar in andra än dem de har valt. Med tanke på den tydliga avsändaren väcks misstanken att man helt enkelt har provat med olika variabler till dess man har hittat det utfall man vill ha.

Så verkar utan tvekan vara fallet med en av de variabler som de väljer att ha med, nämligen utländsk bakgrund. Där skriver de: ”Samtidigt har fristående skolor också en något högre andel elever med utländsk bakgrund.” Redan här skulle de om de var forskare inse att deras metod inte går att använda för att säga något om Sveriges skolor på det dataunderlag de valt. PISA: underlag är helt enkelt för litet för att mäta skillnaden mellan fristående skolor på ett säkert sätt i ett enskilt land och det visar sig också här. I hela landet är andelen utrikes födda mycket högre i kommunala skolor. Urvalet av friskolor är alltså inte typiskt för landet som helhet. Det är också så att i det urval som skett till PISA så har de utländska eleverna en högre socioekonomisk status än genomsnittet vilket också är väldigt otypiskt för den gruppen nationellt sett. Och det är det som antagligen är anledningen till deras resultat.

Det ser helt enkelt ut som om man har letat efter variabler som ger signifikans. Det är så att en vanlig gräns inom statistik för signifikans är 0,05 % vilket innebär att bara en gång på tjugo så förklaras utfallet av slumpen. Men det är viktigt att det också innebär att om man har 20 sådana test med olika variabler så börjar sannolikheten för att man slumpmässigt ska hitta ett signifikant i en av dem närma sig 1. Det är därför det är av yttersta vikt att veta varför de har valt de variabler de har valt och vad som händer om man väljer andra.

Eftersom man inte har använt en neutral metod eller redovisar utfall med andra variabler och använder tveksamma variabler kan man helt enkelt inte säga som de gör att: ”Det kan däremot fastslås att elever i fristående skolor generellt presterar bättre än elever i kommunala skolor i PISA även när hänsyn tas till en rad andra relevanta variabler, inklusive socioekonomisk bakgrund och utländsk bakgrund.” För att sammanfatta tydligt: I det fallet litar jag mer på PISA-systemets egna analyser (som inte visar på någon skillnad mellan privata skolor och offentliga) än på en undersökning med fritt valda variabler från aktivister med en tydligt uttryckt målsättning bakom sin verksamhet.

Man gör också andra felaktiga jämförelser som inte skulle gå igenom en kvalificerad läsning som till exempel när man avslutar en jämförelse med forskning från Stockholms universitet med:

”Samtidigt finner de att elever i fristående gymnasieskolor presterar något sämre på̊ externt rättade nationella prov, jämfört med elever i kommunala skolor. Eftersom vi tvärtom finner att elever i fristående skolor presterade bättre i PISA 2012 än elever i kommunala skolor, indikerar allt sammantaget att skolsystemets design i sig kan vara viktig för hur fristående aktörer presterar mer generellt.”

Man kan inte jämföra äpplen och päron på det här sättet. Framför allt eftersom fristående skolor på grundskolan har en stark positiv segregation – det vill säga har en stor övervikt för barn från socioekonomiskt starka hem, medan det motsatta sant inom gymnasieskolan. Man skulle kunna fortsätta så här men jag tror jag har visat Friskolornas riksförbund med flera att det finns också andra sakliga skäl än avsändaren för att ifrågasätta rapporten, både dess metodik, påstådda status av forskning och dess resultat. Det jag har visat så här långt är något som en kollegagranskning inte skulle släppa igenom på ett forskningsseminarium och än mindre för publicering i en bra vetenskaplig tidskrift.

Jag har träffat en del ledande företrädare för svensk industri, framförallt inom tekniksektorn, i olika sammanhang. Jag har upplevt dem som väldigt intelligenta, kompetenta och påfallande trevliga människor. Det jag inte kan förstå är varför de låter sin organisation Svenskt Näringsliv bedriva den här typen av populistiska kampanjer på felaktiga underlag. Är pengar viktigare än andra värden i samhället, värden som rationalitet, ärlighet och ytterst demokratin och det goda samhället?

Ibland blir jag så förvånad över svensk politik på skolans område. Efter några veckors intensiv mediebevakning kring vinster i välfärden och nya rapporter om tveksamheten bland landets befolkning kring detta så kommer de fyra allianspartiernas företrädare fram med ett manifest som de uppenbarligen vill använda som ett ultimatum när nu utredningen om vinster i välfärden skulle presenteras. De skriver att begränsningar av vinster inte är möjligt att diskutera och att följande punkter måste vara en utgångspunkt för vidare samtal:

• Utgå från välfärdens riktiga problem
• Generell tillståndsplikt
• Nationella kvalitetskrav och sanktioner

Jaha. Men vad är då välfärdens riktiga problem? Ja en del av dem kommer utan tvekan från den marknad deras partier har gjort svensk välfärd och skola till. Kommuners kamp med skolor som de resursstarka flytt från. Friskolornas stämningsansökan så fort kommunerna försöker hjälpa de segregerade skolorna med extra stöd. Skolpeng och skolval som skapar A-, B- och C-skolor. Det finns visserligen andra problem inom skolan som inte beror på detta utan har sitt ursprung i pedagogik, New Public Management i allmänhet, och i den extrema decentraliseringen men marknadseffekterna är lokalt inte sällan brutala när det gäller likvärdighet och segregation. Man brukar i debatten peka på att det finns välskötta vinstdrivande skolföretag. Ja, det finns skolföretag som har höga betygsresultat. Men de har samtidigt vinster på grund av låg lärartäthet och socioekonomiskt gynnat elevurval och de verkar dessutom både rätta nationella prov mer generöst och ovanpå det tillämpa mer generös betygssättning. Man kan verkligen fundera över vilka resultat de skulle ha haft utan vinstkrav? Hur kommer det sig att dessa välutbildade föräldrar går med på att deras barn får en sämre skola än vad som är möjligt givet de skattemedel som det allmänna investerar i deras barn?  För den lokala demokratin innebär dessa vinster att pengar som i varje kommun avsätts till skolverksamhet istället går direkt till vinst i dessa bolag och inte sällan flyttas till en annan kommun. Tycker alla kommunmedborgare att det är ok?

Nästa förslag är generell tillståndsplikt för såväl offentlig som privat verksamhet. De fyra borgerliga partierna verkar på allvar mena att våra demokratiska folkvalda institutioner ska söka tillstånd för att bedriva skola. Det här måste vara ett av de mest radikala förslag som någon har lämnat i svensk politisk historia på oerhört länge. Det går emot varje demokratisk tradition vi har. Hela makten över välfärden skall alltså flyttas ut till – ja vem? En Skolinspektion, eller ett marknadsinstitut? Det här är ett oerhört allvarligt ingrepp i grundläggande demokratiska förhållanden i Sverige. Den närmaste parallellen jag kan tänka mig är extrema marxisters prat om proletariatets diktatur som var nödvändigt innan den riktiga kommunismen kunde etableras. Det vill säga ta bort alla demokratiska funktioner. Alternativt menar de en helt statligt kontrollerad välfärds- och skolmarknad vilket leder in på deras nästa förslag. Är vinsten så oerhört viktig att vi är beredda att släppa grundläggande demokratiska förhållanden? Hur hamnar man i en sådan analys?

Det är sedan genom nationella kvalitetskrav och sanktioner som det hela ska styras. Vilket precis är tanken bakom förhållandet mellan våra nationella styrdokument och Skolinspektionen. Det är något som också fick skarp kritik i OECD:s analys av det svenska skolsystemet och är en fortsättning på ett helt och hållet av New Public Management inspirerat tanke på styrning av offentlig verksamhet. Det börjar nu bli gammal nattstånden skåpmat, för att utrycka sig milt. Det var modernt på 1990-talet men på grund av bakslagen börjar allt fler länder, och också i Sveriges kommuner, backa ifrån styrmodellen för det visar sig nämligen vara en mycket ineffektiv styrmetod för offentlig verksamhet. Det blir enligt en snart sagt enig forskarvärld både dyrare och sämre. Möjligheterna till korruption ökar dramatiskt och förlusten av viktiga värderingar i en sådan styrning är också påtaglig. Översatt till skolans värld blir det påtagligt varför det inte fungerar. Krav och sanktioner motsvarar en undervisning där elever får lära sig regler och straffas om de inte lär sig. Människor svarar dåligt på en sådan styrning. Det de borgerliga partierna totalt missar i sin analys är att människor inom skola och välfärd inte drivs av rädsla och pengar utan av att man faktiskt tycker sig göra ett viktigt arbete. I skolan motiveras vi av att vi tycker barn och ungdomars kunskapsutveckling och deras allmänna väl och ve är viktigt. Vi undervisar inte för att vi är rädda för straff. Det är också därför man i andra länder är försiktiga med att införa marknad på skolans område. Man vet att skola fungerar alldeles utmärkt utan det. Ja faktiskt är det så att de länder som kommer upp i topp och som fortsätter utvecklas positivt i olika internationella jämförelser har påtagligt lite av marknad och New Public Management-styrning i sina system.

I en bättre värld hade jag hoppats att åtminstone något av de borgerliga partierna skulle ha vågat stå upp för en mer moderat (i sanning) och konservativ syn på skola och välfärd i ett demokratiskt land. Och visa lite ödmjukhet inför konsekvenserna av det skolsystem som man en gång naivt skapade och som är det mest marknadsliberala experimentet någonsin någonstans. Ett system som engelska forskare beskrivit som så extremt att inte ens Thatcher skulle komma på det. Ett skolsystem som tidigare hade en enda parallell, nämligen i det skolsystem som Pinochet etablerade i Chile efter mordet på Allende och som en av världens främsta forskare inom lärarprofessionalism och lärarutbildningar beskrivit som att vi släppt in ”djävulen i systemet”.

Kunde man inte begära att något av de här partierna skulle ha lyssnat på väljaropinionen i sina egna led som är starkt kritisk till vinster i välfärden och speciellt inom skolan? Att någon borgerlig politiker vågade vara så djärv och säga att Tyskland, Frankrike och de övriga nordiska länderna, för att nämna några av världens länder, inte är kommunistiska stater bara för att de inte tillåter en ohämmad marknad i sina skolsystem? Måste man helt och hållet svälja Svenskt Näringslivs, Timbros och KREAB:s tolkning av verkligheten för att vara borgerlig i Sverige? Liberalerna brukade en gång i tiden, när de hette Folkpartiet, kallas lärarnas parti i Sverige. Kan inte några av de lärarna prata med sina politiker om att vi behöver en skolpolitik för skolan och eleverna och inte för investerarna på börsen?