För de flesta i Skolsverige var resultaten från Pisa 2015 en befrielse. Äntligen vänder det har vi sagt. Man kunde nästan se hur axlarna sjönk hos beslutsfattare, administratörer, myndighetspersoner, rektorer och lärare. Det var för mig positivt att se hur den viktigaste frågan genom detta fick ett ökat fokus, nämligen den ökande olikvärdigheten och spridningen i resultat bland svenska elever. Jag har nu under Almedalsveckan haft möjlighet att prata mer om Pisa med människor som är insatta i resultaten. De ger följande bild som borde ge en viss tillnyktring på hur vi ser på de svenska resultaten i Pisa 2015.

Det ena är att det är väldigt svårt att vara säker på trenderna i och med att provet nu gavs digitalt för första gången. Det syns stora rörelser beroende på hur digitala de olika ländernas elever är. Sverige som är ett av de länder i världen där digitaliseringen i samhället har gått längst har naturligtvis ”vunnit” på detta. Om man delar upp vad som hänt inom de olika delproven på 2015 blir det mer komplicerat och det verkar vara den här bilden som framträder:

Matematik: Här verkar det som en verklig uppgång på samtliga nivåer. Det vill säga både lågpresterande och högpresterande har blivit bättre. Detta kan ju vara orsakat av alla de satsningar som gjorts inom matematik, inte minst matematiklyftet. (Nu ska man vara medveten om att det tar ett antal år innan elever som haft ”matematiklyfta” lärare under längre tid kommer att skriva Pisa-provet).

Läsning: Här har resultaten för de lägst presterande förbättrats. Detta framförallt beroende på att pojkarna förbättrats. Det här är troligen en effekt av att provet är digitalt. Vi vet från andra tester att svenska pojkar presterar bättre om de slipper läsa från och skriva på papper.

Naturvetenskap: I naturvetenskap har de bästa blivit bättre men de lågpresterande är fler än någonsin. Här stämmer min egen lilla teori. Vi vet att högpresterande elever motiveras av högre krav och det motsatta gäller för svagpresterande som då tappar sugen. (Det här är alltså något som Björklund eventuellt kan ta åt sig äran för, om mina idéer är korrekta…)

Det är alltså en väldigt varierad bild som framkommer är man tittar närmare på resultaten. Inom PISA-systemet pekar man också på att resultaten 2012 för Sverige troligen var ”för” låga. Då fanns det bara två länder i världen som hade sammanslaget sämre resultat än Sverige – och så dåligt är inte det svenska skolsystemet. Man tänker sig att det kanske beror på reformtrötthet, nationella prov mm och att lärarkåren och skolan då helt enkelt var lite – får man använda uttrycket skoltrött? Och det finns signaler om att provmotivationen ökat i Sverige.

För vad händer i ett skolsystem där man börjar tävla och konkurrera med resultaten på olika prov. Jag belyste i ett annat blogginlägg vad som verkar hända med svenska lärares undervisning på grund av de nationella proven. Jag skrev där ”För ett prov som är tänkt att avspegla till exempel förändringar i elevers kunskaper över tid är detta naturligtvis förödande. Tänk bara på den diskussion vi har haft om att det ska finnas länder som låter sina barn öva på Pisa-frågor så man ska vinna Pisa-tävlingen.” Vi känner också till historier som vi hört och förfasat oss över hur man i andra länder låtit eleverna sjunga nationalsången innan de får genomföra testet och att testet därför inte mäter verkliga kunskaper utan betraktas som en nationell tävling.

Nu berättar en källa för mig att de svenska observatörerna såg precis detta hända i en svensk skola. Man sjöng nationalsången innan man lät eleverna göra Pisa 2015.

Är det Sverige man nu ska börja prata om som det land där tester har blivit det viktigaste i skola och där man tränar för att vinna OECD-tävlingen? Är Sverige nu det land där vi inte kan lita på trendmätningarna eftersom skolor försöker på olika sätt manipulera dem?

Vad håller vi på att göra med den svenska skolan i så fall?

Det viktigaste resultatet från Pisa 2015 kvarstår och blir allt mer aktuellt. Sverige är det land som har den högsta spridningen på resultaten av alla länder och skillnaderna mellan skolor har i Pisa tredubblats och nationella data visar på ännu mer bekymrande siffror på detta. Detta är inget man ska förvånas över i det mest marknadsliberala av alla skolsystem i världen. Men det är ju något alla demokratiskt sinnade, oavsett partifärg, naturligtvis måste kraftfullt agera emot. Det är emot skolsystemets idé så som det är definierat i skollag och andra styrdokument. Där är Skolkommissionens förslag till förändringar i finansiering i alla fall en möjlighet till en början på en vändning på utvecklingen.

OECD sade 2015 att vi snabbt behöver genomgripande reformer.

När kommer det någon?

Maria Jarl, Ulf Blossing och Karl Andersson har precis kommit ut med boken ”Att organisera för skolframgång” på Natur & Kultur och jag har använt några sommardagar till att läsa den. Jag måste erkänna att det var länge sedan jag vek så många hundöron i en bok.

De tre forskarna har jämfört fyra svenska skolor med en lång positiv trend i betygsresultat med fyra skolor med en lång nedåtgående trend och försökt hitta skillnader och likheter mellan skolorna inom och mellan de två grupperna. Deras resultat stämmer väl med den bild jag har av liknande frågeställningar i internationell forskning, men eftersom det här är ett forskningsexempel från Sverige är det naturligtvis extra intressant. Både eftersom det visar att internationella forskningsresultat i området är överförbara till svenska förhållanden men naturligtvis främst för resultaten i sig.

Det de ser är att de framgångsrika skolorna kännetecknas av:

* en målinriktad ledning

* kollektiv organisering av ledningen

* målinriktad ledning på förvaltningsnivå

* samarbete med fokus på undervisning

* höga förväntningar på eleverna

* kartläggning och uppföljning av elevernas kunskaper

* anpassning av undervisningen

* lärarledarskap i klassrummet

Ett viktigt resultat är att de framgångsrika skolorna har haft en kontinuerlig ledning medan de icke framgångsrika har haft täta rektorsbyten. Det främsta kännetecknet var annars att lärarna på de framgångsrika skolorna samarbetar om undervisning och lektionsupplägg så att undervisningen på de skolorna ser ganska lika ut oberoende vilket klassrum man kommer in i. Undervisningen gestaltas alltså utifrån en gemensamma professionell idé om undervisning och man har provat och experimenterat sig fram till olika fungerande modeller.

Man skriver att på de framgångsrika skolorna leder öppenheten och samarbetet till att idéer sprids och till en likartad utformning på undervisningen. De arbetar också uttryckligen med att undersöka sina lektionsrutiner för att göra dem mer enhetliga. Det vill säga verkligt kollegialt lärande och utvecklande av undervisningen.

Det är värt att notera att författarna skriver att ”Lärarna på de framgångsrika skolorna utövar ett tydligt ledarskap i klassrummet. På en skola har lärarna till och med gått utbildning för att axla detta ledarskap. I praktiken innebär det ett sådant ledarskap lärarstyrd undervisning och helklassundervisning, dock inte utan inslag av andra arbetsformer.” Det vill säga just sådan undervisning som läroplaner, lärarutbildare och Skolverket under nittiotalet och framåt på alla sätt försökte motverka i svensk skola.

En annan oerhört viktig skillnad mellan skolorna är att lärare och rektorer på de framgångsrika skolorna inte lastade över problemet på eleverna eller skyllde på dem. Om de fick problem var det undervisningen som skulle förändras så att eleverna kunde lära sig inte eleverna som var ”svaga” eller inte hade ”läshuvud”, båda begrepp som lärare kunde använda sig av på de inte framgångsrika skolorna.

Det här visar betydelsen av en tydlig etisk och moralisk kompass när man arbetar i skolan. Den kompassen visade sig intressant nog också hos rektorerna på två av skolorna på det sättet att de prioriterade kärnverksamheten och var direkt olydiga mot påbud som kom uppifrån som de menade inte var till gagn för denna. En rektor menade att de måste vara ”lite olydiga” i förhållande till externa krav för att kunna hålla fokus på målen, lärarnas undervisning och elevernas måluppfyllelse. Det vill säga de upprätthöll en professionell integritet.

De framgångsrika skolorna höll också koll på elevernas resultat medan man påfallande ofta på de icke framgångsrika inte hade någon aning om hur eleverna presterade egentligen.

Det här är en bok som jag varmt kan rekommendera som sommarläsning för alla lärare, skolledare, förvaltningar och politiker. Författarna har en gedigen grund att stå på och för kloka ödmjuka resonemang kring skolor, deras organisation och utvecklingsmöjligheter. De gör inga enkla utfästelser och är tydliga med hur komplext det är att förbättra skolor. Att man inte bara kan överföra det som fungerar på en skola till en annan. Man måste analysera varje skolas kontext och möjligheter. Men de pekar tydligt på ledarskapets betydelse för att skapa organisation och psykologiska möjligheter för positiv utveckling.

De skriver mot slutet av boken att ”… oproportionerligt stor kraft har gått åt till att förbereda och sjösätta politiskt initierade förändringar snarare än att upprätthålla ett samtal om professionens huvuduppgifter. Den här utvecklingen måste ändras”.

Jag håller helt med dem även om jag menar att det behövs mer än samtal. Det behövs också att systemen förändras så att makt och ansvar tydligt flyttas till professionerna för utveckling av skolor och undervisning. Så att alla lärare kan få arbeta på skolor där gemensam utveckling av undervisningen är vardag. För det krävs det tydliga regelverk och stödjande system.

En sådan här bok ger hopp. Jag hoppas bara att många läser den, framför allt de som menar sig ha enkla lösningar på alla skolans problem. Boken visar med all tydlighet att det vi behöver är att gräva där vi står. Och gräva länge.