Gång på gång stöter jag på dem. Lärarna som kommer ihåg hur det var att jobba på den tiden lärare hade makt över sin arbetstid och då undervisning var det centrala i deras arbete.

Gång på gång stöter jag också på arbetsgivarrepresentanter som säger att de vill ha mer makt över lärares arbetstid.

På den tiden vi hade Usk (undervisningsskyldighet) och tarifflöner (det vill säga att alla lärare hade fastlagd tid de skulle undervisa och fick högre lön med tid och erfarenhet) hade vi köer av sökande till lärarutbildningarna (precis som man har i Finland idag där de har kvar det systemet).

Vad berodde det på? Jo lärare kände sig erkända som kollektiv och de var givna makt och mandat över sitt uppdrag. Istället för prat om att lärare var viktiga och att vi ska ha förtroende för dem var det en realitet.

Nu finns det flera generationer av lärare som aldrig har arbetat i ett sådant system och som därför inte har upplevt skillnaden. Jag menar att om man snabbt ville återställa, dels statusen för läraryrket och dels attraktiviteten – och samtidigt i ett slag få tillbaka ett fokus på lärares kärnuppdrag – är återförande av Usken en lysande idé. Jag tackar en i svensk skola mycket insatt person för följande exposé över hur Usken på sin tid fungerade:

”Fram till 1990-talet var lärartjänsterna statligt reglerade. Exempelvis hade en adjunktstjänst i allmänna ämnen i gymnasieskolan en undervisningsskyldighet (USK) på 21 lektioner i veckan, det vill säga cirka 800 lektioner per år (de facto ca 530 timmar per år). Undervisningsskyldighet var den mängd undervisning räknat i lektioner om 40 minuter som lärare enligt då gällande avtal var skyldiga att genomföra, oftast angiven per vecka.

Hade lärare fler schemalagda lektioner fick de ersättning för det. En lärare som t.ex. undervisade 29 lektioner i veckan fick en lön motsvarande 40 procent över den statligt reglerade lönen. Läraren kunde därmed till och med få en högre lön än rektorn. Utöver dessa lektioner kunde en lärare på kvällstid undervisa i komvux. Det var inte ovanligt med lärare som i praktiken kunde få dubbla lärarlönen. Förutom undervisning och obligatoriska möten, t.ex. elevvårds- och betygskonferenser, kunde lärarna förlägga för och efterarbete efter fritt val. Genom att behöriga lärare kunde ha en större undervisningsvolym och få betalt för det kunde även viss lärarbrist kompenseras.

Genom det avtal som slöts 1995 mellan parterna Svenska Kommunförbundet, Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund (ÖLA 95), avskaffades den s.k. undervisningsskyldigheten. Lärarnas arbetstid fastställdes istället till en årsarbetstid. Den av arbetsgivaren reglerade arbetstiden för heltidsanställd arbetstagare är 1360 timmar, vilket motsvarar 35 timmar/vecka. Resterande tid upp till 45 timmar/veckan är s.k. förtroendearbetstid. Det finns i dag små möjligheter att med övertid komma upp i de lönenivåer som man relativt sett kunde uppnå förr genom extra undervisningstimmar.

I Finland har lärarna i dag ett avtal liknande det som fanns förr i Sverige. I det finska avtalet regleras undervisningsskyldighet, fortbildning och andra uppgifter och ger bl.a. möjlighet till övertimmar. Till finska lärare betalas övertimarvode för de timmar som överskrider undervisningsskyldigheten i tjänsten. Detta gäller också lärare som ger extra undervisning åt en behövande elev.

Det är sannolikt att anställningsvillkoren för finska lärare bidrar till att läraryrket i Finland är mer attraktivt än i Sverige, vilket bl.a. leder till stort söktryck till finska lärarutbildningar. Kommunaliseringen som skedde i Sverige under 1990-talet bidrog till minskade möjligheter till övertid för extra undervisningsåtagande och en ökad nivellering i lönesättningen. Det finns många skäl att reflektera över klokskapen med kommunaliseringen. En återgång till ett statligt ansvar för skolan skulle kunna vara ett sätt att säkra att lärares undervisningsskyldighet görs tydligare och vilka andra arbetsuppgifter som bör tillkomma. En tydlig och nationellt klarlagd undervisningsskyldighet skulle bl.a. kunna innebära att lärare får mer betalt om denne undervisar mer, dvs. betalt för varje extra lektion. Därigenom ges också möjlighet att till del komma tillrätta med en lärarbrist i vissa ämnen. Ett statligt ansvar skulle också kunna säkerställa att alla lärare får tid till både individuell och kollegial utveckling av undervisningen, som är ett annat område där Sverige har halkat efter.”

Så långt denne sakkunnige. Och jag kan inte annat än hålla med. Varför är detta så viktigt?

Dels eftersom Usken sätter fingret på att det är undervisning som är lärarens huvuduppgift. Dels för att det säger något annat som är hemskt viktigt i sammanhanget. Det är hens och ingen annans. Det vill säga undervisningen är lärarprofessionens domän.

En annan viktig aspekt är att det tydligt flyttar makt till den enskilde läraren. Denne är inte längre klämd mellan omsorg om elever och en rektor som vill lägga på mer arbete. Det finns en tydlig reglering för den enskilde att hänvisa till. Möjligheten till övertid gör också att man kan vara flexibel vid lärarbrist – men det kostar inte läraren hälsan, utan betungar istället huvudmannens plånbok, vilket faktiskt är rimligare.

Ja, men Usken är ju en gammalmodig metod. Ja – och?

Det man skulle kunna göra för att modernisera den är att komplettera med det som hyllmeter av forskning som tillkommit sedan 1990-talet visar är betydelsefullt för utveckling av en högklassisk undervisning. Stipulera att lärare också har en skyldighet/rättighet att kollegialt tillsammans utveckla undervisning. Lägg till två timmar Kuusk (Kollegial undervisningsutvecklingsskyldighet) i veckan.

Om och när 240 000 svenska lärare varje vecka samarbetar för att bli bättre på att undervisa, när de har fastlagd tid för att utföra denna undervisning och när de har likaså fastlagd tid för att planera sina lektioner – då kommer många av Sveriges skolproblem vara ett minne blott.

Om de politiska partierna menar allvar med sitt prat om betydelsen av lärarkåren, om betydelsen av att frigöra dem från andra uppgifter etc så finns här en snabb, enkel och väl beprövad metod.

Vem vågar ta steget?

I debatten kring friskolor får vissa forskningsresultat mer publicitet än andra. En sådan artikel som har använts väldigt mycket är Böhlmark & Lindahl (2015)*. En artikel där författarna påstår att kommuner med fler friskolor presterar bättre än de utan friskoleetablering. Det vill säga att konkurrensen skulle ha lett till bättre skolor. Något som skulle stämma väl med den neoliberala idé som (bland annat) låg bakom friskolereformen i Sverige.

Om skolor måste konkurrera så borde väl det innebära att de blir bättre? Att så naturligtvis inte automatiskt är fallet kan man enkelt se på exemplet Coca-Cola. Ingen vettig person i världen menar nog att Coca-Cola är det bästa ett barn kan dricka. Men däremot tillhör de absolut de som är bäst på att konkurrera på en marknad. Skicklighet att tjäna pengar och samhällsnytta går inte på något sätt hand i hand.

Det är intressant hur sådana artiklar får så stor spridning och används så mycket politiskt. Detta är något som borde få forskare inom fältet att vara väldigt försiktiga i sin forskning. Det vill säga, det är väldigt viktigt att man verkligen kan säga det man säger utifrån de data man har. Detta eftersom en mängd människor som inte kan se igenom forskningsmetoderna kommer att använda dem för att till exempel bevaka sina möjligheter att ta ut vinst från offentliga skattemedel.

Man måste alltså verkligen se till att man har grund för sina påståenden, annars förleder man debatten och den politiska beslutsprocessen.

Nu är det intressanta att just den mycket spridda och använda artikeln jag nämnde har granskats, där andra forskare har använt en mer finupplöst metod för att se om det de säger stämmer. I en artikel av Hennerdal, Malmberg & Andersson** granskar de Böhlmark & Lindahls påstående men gör mer noggrannare korrigeringar på individ- och skolnivå.

Vad de kommer fram till då är enkelt uttryckt att Böhlmark & Lindahl har fel i sina slutsatser. Någon sådan positiv effekt av friskolor finns inte i kommuner som har konkurrens jämfört med sådana som inte har det.

Hennerdal med flera skriver (i min översättning): ”Vårt resultat, att svenska data inte stödjer teorin att ökad privat–offentlig konkurrens ökar skolresultaten är inte utan intresse, givet att Sverige har föreslagits som ett exempel på att neoliberala skolreformer ger för samhället fördelaktiga resultat. Vår slutsats är att Böhlmark och Lindahls resultat inte kan användas för sådana påståenden om goda effekter av skolkonkurrens…”

Frågan är bara om Svenskt Näringsliv med flera partsintressen kommer att bry sig om att sprida den informationen. Det är inte särskilt troligt. Vilket i sig visar betydelsen av att det politiska beslutsfattandet bygger på sakkunnighet och fristående analyser.

På samma sätt som vi inte skulle låta forskare finansierade av Coca-Cola eller Marlboro fatta beslut om rekommendationer eller lagstiftning på hälsoområdet måste vi vara vaksamma kring hur rapporter och forskning om skolan tas fram och lanseras.

Man ska också vara medveten om att friskole-vinst-lobbyn använder sådana data också för att påverka andra länders politik. Det finns en oerhörd massa pengar att hämta för riskkapitalister om fler länder skulle göra som Sverige gjort.

En viktig kommentar som Hennerdal med flera gör i artikeln, men som de inte går djupare in i, är att i deras data syns en tydlig ökad skolsegregation. Från 2,54 % till 13,75 % under 14 år.

Skolvalets segregerande funktion måste vara det vi pratar om. Mycket mer.

Referenser:

* Böhlmark, A., & Lindahl, M. (2015). Independent schools and long-run educational outcomes: Evidence from

Sweden’s large-scale voucher reform. Economica, 82(327), 508–551. doi:10.1111/ecca.12130

** Hennerdal, P., et al. (2018). ” Competition and School Performance: Swedish School Leavers from 1991–2012,.” Scandinavian Journal of Educational Research.

Inför en tv-debatt tittar jag genom lite statistik om hur det ser ut med legitimerade lärare i landets kommuner. (Skolverket har ju bland annat interaktiva kommunkartor bland sin statistik för den som är intresserad).

Debatten ska hållas i Borlänge. Där är en tredjedel av lärarna i kommunen inte behöriga att undervisa i det de undervisar. När det gäller åk 7–9 är det ungefär hälften.

Min fråga är den här till rikspolitikerna som har ansvar för skolfrågor: Tycker ni att en tredjedel av ungarna i Borlänge inte är värda en utbildad lärare? Eller att högstadieundervisning generellt är så oviktigt att hälften av den kan göras av outbildade?

Det är viktigt att notera att Borlänge är ingen ovanlig kommun. Det är långtifrån heller där situationen är som värst. I Ragunda är 36 % av mattelärarna behöriga, i Överkalix 45 %, i Laxå 55 % och i Norberg 41 %.

Tittar vi på fristående huvudmän är situationen ännu mycket värre. I Nynäshamn är 33 % behöriga som undervisar i matematik på friskolor, i Lilla Edet 16,7 % och i Söderhamn 20 %.

Börjar man titta på moderna språk och tyska, franska, kemi, fysik och teknik blir man nästan förtvivlad över hur situationen ser ut.

Vi vet dessutom om att situationen blir värre. Vi är bara i början på den prognosticerade lärarbristen. En lärarbrist jag lyft gång på gång både här och i andra sammanhang.

Hur kan vi som nation tillåta detta att pågå? Hur tänker våra rikspolitiker egentligen? Är inte alla svenska barn berättigade till en bra undervisning? Hur kan det komma sig att vi år ut och år in stannar kvar i ett uppenbart dysfunktionellt decentraliserat system både för lärarförsörjning och lönemodeller med mera?

Sanningen är ju att staten inte har någon möjlighet att ingripa som systemet ser ut idag. Det är 290 kommunala huvudmän och tusentals fristående som har ansvaret, plus 28 lärarutbildningar. Och när de inte har tagit det ansvaret, år efter år efter år efter år – är det då inte dags att skrota det decentraliserade ansvaret?

Med ett statligt skolsystem skulle staten snabbt kunna förändra systemet så att läraryrket blev attraktivt. Man skulle snabbt kunna fastställa villkor för yrket och ett löne- och karriärsystem som lockade unga människor att söka sig till yrket eller äldre lärare tillbaka.

Men nu hamnar alla initiativ i långbänkar och halvmesyrer eftersom staten har frånhänt sig makten över en av de viktigaste nationella institutionerna. Och det medan allt fler elever går till klassrum utan lärare som är utbildade för sitt jobb.

Alla svenska barn har enligt skollagen rätt till likvärdig utbildning och undervisning av utbildade lärare* (se nedan). Och det nuvarande systemet levererar inte det. Upp på banan politiker – det här är annars kulturskymning i ordets rätta bemärkelse.

För vad leder situationen till? Vad blir synen på kunskap och bildning? Hur blir synen på vår demokrati när vi på ett så uppseendeväckande vis skiter i att en stor del av ungarna i Borlänge får en undervisning av hög kvalité? Och detta sker medan flera partier på riksplanet verkar tycka att välsituerade föräldrars och barns rätt att rösta med fötterna och riskkapitalisters rätt att tjäna pengar är viktigare frågor.

Det är dags att vända åter till demokratins rötter.

* Ur skollagen:

• 8 § Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.
• 9 § Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.