Anna Ekström har nu varit utbildningsminister i ett år. Jonas Fond här på Skolvärlden bad mig skriva något om detta. Vilket jag gärna gör. Men jag måste varna läsaren redan från början att jag inte kommer att vara helt opartisk. 

Jag gillar Anna Ekström, som person och som skolminister, helt enkelt. Jag ska först förklara varför men också försöka göra en mer opartisk bedömning av hennes första år som minister. Den första tanke som slår mig är att det känns konstigt att det bara är ett år som hon varit minister. Det känns längre.

När jag skriver detta sitter jag på Zaventem, Bryssels flygplats. Jag har precis lämnat ett möte där jag bland annat har fått se en film där Anna Ekström sade något väldigt klokt om vikten av undervisning som verkligen når alla. 

Detta får mig att minnas att vi möttes på Arlanda, en gång för nästan ett år sedan när hon var ny som minister. Vi var då båda på väg till Bryssel till samma konferens. Jag såg henne och gick fram, hon lösgjorde sig från sitt sällskap (och Säpo som såg lite stressade ut) för att ge mig en kram och sedan en high-five för hon hade då precis släppt nyheten att utreda ämnesbetyg i gymnasiet. Något hon visste jag skulle gilla.

Men två andra minnen är egentligen viktigare för mig och det är dels hennes framtoning som generaldirektör på Skolverket samt hur hon en gång reagerade på det som hände mig när jag arbetade i en förortskommun till Stockholm. Båda de minnena handlar om en person, med stora kunskaper och integritet som samtidigt både kan och vågar vara empatisk. Det är en ovanlig kombination. Och en kombination som gör att jag skulle vilja utnämna henne till Sveriges mest kompetenta skolminister på lång, lång tid. 

Men nog smörat – vad har hon åstadkommit? Och nu blir det ju knepigt. Inte beroende av brist på ambition eller idéer hos henne, utan på det märkliga politiska läge vi befinner oss i. Vi har en minoritetsregering som har att förhålla sig till ett hastigt framdiskuterat regeringsunderlag med två andra partier som själva inte ville bära själva hundhuvudet av beslutsfattandet. Men som ställer högljudda krav så fort det gnisslar. 

Det jag pratar om är naturligtvis den så kallade januariöverenskommelsen som både är en hämsko och en möjliggörare i svensk politik just nu.

Om man utgår från denna begränsning måste jag ge Anna Ekström godkänt än så länge. Det finns beslut som har fattats och som har haft stor betydelse för många ute i Skolsverige. Där de viktigaste är vårdandet av en del av de initiala förslagen från Skolkommissionen. 

Jag tänker speciellt på likvärdighetsmiljarderna. Jag ser varje vecka spår av vad de möjliggör ute hos svenska huvudmän. Av de punkter som handlar om skolan i januariöverenskommelsen är del påbörjade, och hon, och regeringen, har satt igång en serie av utredningar som kan komma att ha stor betydelse för skolan. 

Det är de rena skolutredningarna, som till exempel U 2017:07 Utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven; U 2018:01 Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola; U 2018:03 Betygsutredningen 2018; samt Björn Åstrands U 2018:05 Utredning om en mer likvärdig skola, och nu senast U 2019:04 om stärkta skolbibliotek och läromedel (se alla här). 

Förutom dessa har också den så kallade Likvärdighetskommissionen tillsatts. Dess ordförande Per Molander har gjort tydligt att den ser skolan som ett viktigt område för sin verksamhet. Inom ramen för den finns det nu tre bakgrundsrapporter om skolan (varav en är skriven av mig). 

I den som är skriven av Maria Jarl skrivs statlig skola fram som ett naturligt nästa steg givet vad vi sett i forskning, utredningar, utvärderingar och den politiska debatten. Detta är ju också en av januariöverenskommelsens viktigaste punkter, att ett beslutsunderlag för ett förstatligande ska tas fram. Kan Anna Ekström leverera på den kommer hon skriva in sig i historieböckerna på riktigt – och bli ihågkommen av lärare och rektorer som den som till sist lyssnade på vad de försökt säga i nu snart 30 år. 

Vilket för mig till min avslutande punkt. Kommer hon att leverera detta? 

Jag måste vara ärlig. Jag tycker jättemycket om Gustav Fridolin som person. Som skolminister blev han dock en besvikelse. Inte för att han saknade kunskap eller visioner. Inte för att han inte satte igång bra utredningar. Utan för att han inte levererade de beslut som svensk skola faktiskt behöver. 

Frågan är nu – kommer Anna Ekström att kunna/vilja/våga leverera? Och vad kommer hon att kunna leverera givet det parlamentariska läget? Det är för tidigt att svara på det. Hon har (förvånande nog) suttit i ett år bara. Och jag är glad att hon inte började som Jan Björklund en gång gjorde, med att riva upp en reform bara för att ersätta den med en ännu mindre genomtänkt (jag tänker på den gymnasiereform som aldrig blev av och den som sedan blev).

I alla fall är det så att här i Bryssel där jag är, här har hon gjort avtryck. En intelligent minister med stora språkkunskaper och förståelse av politikens spel kan göra stor nytta här och det verkar som om hon gjort det också. Och det är inte oviktigt.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm