Det finns tre utpekade stora problem i den svenska skolan. Det är segregation, olikvärdighet och lärarbrist. Inget av dessa problem var stora innan det stora systemskiftet inleddes på 1990-talet.

Att de inte var det berodde på en noggrant byggd skola.

En av grunderna för denna var tankar från folkskolläraren Fridtjuv Berg. I den lilla skriften ”Folkskolan som Bottenskola” gjorde han 1888 ett inlägg i vad han menade var en viktig samhällsfråga. Hur ska ett skolsystem konstrueras som ger alla individer möjlighet att utvecklas?

Mot slutet av skriften skriver han något som kom att bli de två ledande linjerna i svensk skolas reformering fram till och in på 1970-talet, som alltså påverkade utvecklingen i hundra år. Han skriver om hur skolan borde inrättas (jag har moderniserat språket varsamt):

Först och främst måste hon så inrättas, att hon drager förmågor till lärare- och lärarinnekallet; lyckas detta, så är det väsentligaste gjort och det övriga ska komma liksom av sig självt.

Alltså, skolan bygger på att rätt personer blir lärare. Och läraryrket är ett kall. Det vill säga något man gör med stort eget intresse och drivkraft. Lockar man bara rätt personer behövs inte kontroll, straff och belöningar, nationella prov, lönekriterier, konkurrens och marknadsutsättning. ”Lyckas detta, så är det väsentligaste gjort”. (Jag kommer att tänka på Anna Ekström som inte kunde bli lärare för hon hade för dåliga betyg utan fick nöja sig med en juristutbildning – så var det då).

Men han skriver något mer, han skriver om betydelsen av att skolan blir hela befolkningens samlade intresse:

Men de uppoffringar, som härför är av nöden, kommer aldrig att göras om de inte omfattas med brinnande intresse av hela folket, således också av de inflytelserikare samhällsklasserna, och detta blir aldrig fallet så länge staten fortsätter att upprätthålla rikare utrustade parallellskolor, som tävla med folkskolan och undanrycka henne dessa samhällsklassers barn och därmed tillika så gott som hela deras intresse för folkskolans höjande.

Grunden för att få ett skolsystem som faktiskt gav alla begåvningar en chans byggde enligt honom på att folket samlades runt en (1) sådan skola. Och för att uppnå det var det avgörande att man tog bort det parallellskolesystem som fanns. En process som alltså tog 100 år men ledde fram till ett av världens bästa och mest likvärdiga skolsystem. Nu har vi haft 30 år av kräftgång från den positionen.

Det som hände 1990–1992 i Sverige var att man utan utredningar och konsekvensbeskrivningar rev ner detta hundraåriga bygge. Vi har nu igen ett parallellskolesystem. Regeringens utredare Björn Åstrand har skrivit om detta i ”Global Education reform”. Det innebär att återigen har de väl bemedlade ett eget skolsystem.

Den korta parentesen med ett likvärdigt och demokratiskt skolväsende är sedan 1990 över, enligt Åstrand. Se gärna min och German Benders rapport om detta här. Det innebär att den övre medelklassen inte längre behöver bry sig om skolan som helhet längre. De har ju sina barn i sina skolor. Och så länge de kan säkerställa sina barns plats där med hjälp av ett orättvist och odemokratiskt kösystem är de nöjda. Fridtjuv Bergs tankar är mer aktuella än någonsin.

Hur får vi (igen) en skola dit begåvningarna söker sig för att de lockas av friheten, den intellektuella utmaningen och det viktiga arbetet som lärare?

Hur får vi en skola som är hela folkets angelägenhet?

Observera att Fridtjuv Berg inte var socialist. Han var, förutom folkskollärare, liberal politiker, riksdagsledamot och utbildningsminister (ecklesiastikminister) i Karl Staafs regering. En man som brann för bildning, och allas bildning. Detta var alltså ingen socialdemokratisk idé om nu någon trodde det. Det är mycket äldre än så.

Det är ju faktiskt så att ett allmänt utbildningsväsende är något som bygger på upplysningens ideal om människan och samhällets som en plats för varje individ att utvecklas i och inte på socialistiska ideal.

Det kan det också vara dags att tänka på och damma av i partikorridorer här och där. Lite fler bildningsivrare och lite färre lobbyister kanske vore bra för svensk politik och för framtidens samhälle?

Nästa tunga utredning landade idag på Anna Ekströms bord. Det var Lars Stjernqvists utredning om hur man ska kunna skapa kontroll över gymnasiemarknaden. Utredningen är en diger lunta på över tusen sidor och det kommer att ta tid för de flesta att läsa igenom den. Men det hindrade inte SKR från att redan innan den släpptes att kommentera och kritisera den.

Jag vet inte, men för mig är SKR så förutsägbara. Allt som på något sätt skulle reglera vad och när kommuner och regioner ska göra något, reagerar de intensivt emot. Men jag tror inte alltid de ens har sina medlemmar med sig. Jag tror att många kommuner verkligen vill ingå i ett väl fungerande system där stat och kommuner samverkar. Där staten både styr, tar ansvar och upprätthåller en dialog.

Likaså är Friskolornas riksförbunds reaktion på samma sätt så oerhört förutsägbar. Allt som på något sätt hindrar de stora koncernernas möjlighet att tanka ur det offentliga på pengar är för dem av ondo. Staten ska inte lägga sig i, bara öppna möjligheter för affärer. Det är märkligt hur lika SKR och de ofta resonerar.

Då är det så mycket mer uppfriskande att läsa Svenskt näringslivs mer rationella, försiktiga stöd till utredningen. De är också ödmjuka nog att peka på att de inte ännu läst allt: ”Han ser fram emot att närmare ta del av utredningens förslag men bedömer att den övergripande inriktningen är rätt”.

Men vad är det utredningen föreslår då?

Utredaren pekar på en tvåstegsraket där det första steget ska införas 2024 och innehåller bland annat att utbudet i gymnasieskolan då ska beslutas med hänsyn till elevernas efterfrågan – men efter behoven på arbetsmarknaden.

Kommuner ska samverka om planering och dimensionering på regional nivå och huvudmän i gymnasieskolan ska ingå i gemensamma antagningsorganisationer.

Regionala branschråd ska införas och när det gäller enskilda huvudmän ska Skolinspektionen vid prövning av ansökningar om nya godkännanden ta hänsyn till elevers efterfrågan och behov och arbetsmarknadens behov.

Skolinspektionen ska även ta hänsyn till det resursutnyttjande som godkännandet kan ge upphov till. Basal budgetkontroll således.

I ett andra steg 2026 föreslår utredaren bland annat att statens inflytande över utbudet ska öka genom att Skolverket får i uppdrag att, efter dialog med huvudmännen, besluta om regionala ramar för utbudet.

Jag tycker utredaren ska ha en eloge för detta konkreta förslag. Det är så många utredningar som slutar i tyckanden om vad som bör göras, eller i att frågan måste utredas mer. Här finns det en färdplan. Jag tycker att om man slår ihop de utredningar som nu börjar finnas tillgängliga ser man konturerna av ett skolsystem värd namnet, ett system där bitarna faktiskt hänger ihop, och där man likaledes faktiskt kanske kan styra mot det som är målen.

Det vi har levt i nu snart 30 år är ju ett avreglerat tillstånd, uppbyggt på floskler, på drömmar och utan möjligheter till styrning.

Marknadens osynliga hand är ju osynlig också när den ger oönskade effekter.

Enligt en granskning i Expressen finns det många frågetecken kring Sveriges resultat i de senaste omgångarna av OECD:s Pisa-test. I dessa bröts ju Sveriges oöverträffade nedgång i kunskapsmätningarna och vändes till och med till en liten uppgång.

Enligt Expressen så beror detta på att alldeles för många elever valdes bort från studien och det på grunder som inte har stöd i OECD:s regelverk för studierna. Det här är både väldigt allvarligt och samtidigt inte helt enkelt.

Allvarligt eftersom Pisa är ett av de få verktyg vi har för att ta reda på någonting om den svenska skolan. Om vi inte följer regelverket så får vi inte de kunskaperna. Det är också extra allvarligt eftersom vi vet sedan länge att likvärdigheten är ett av våra stora bekymmer. Och att exkludera de svagaste eleverna från studien kommer att maskera olikvärdighet.

Man ska komma ihåg att Pisa är ett dåligt instrument att jämföra likvärdigheten mellan Sverige och andra länder med. Detta eftersom testet görs av ungdomar mellan 15 till 16 år gamla. I många skolsystem har man då redan skilt på de som går yrkesutbildningar och de som ska ta ett akademiskt spår i livet. Men för att kunna följa den svenska likvärdigheten över tid är Pisa naturligtvis viktigt. Om då inte siffrorna stämmer så maskeras ju vad som egentligen pågår.

Samtidigt är det lätt att förstå varför det har skett. Under Syrienkrisen tog Sverige emot många gånger fler flyktingar, många av dem ensamkommande, än något annat land i Europa per capita räknat. Det vill säga det fanns extra många som inte kunde svenska, som aldrig gått i svensk skola i systemet.

Man kan förstå att man inte ville att det skulle påverka resultaten. Om till exempel en skola i en småländsk brukskommun hade blivit utvald så hade där upp till 30 procent av eleverna varit nyanlända under den här perioden, vilket naturligtvis säger något om svensk generositet, men kanske inte så mycket om det svenska skolsystemets förmåga att undervisa.

Man kan förstå att man vill fortsätta mäta på de som faktiskt gått i svensk skola. För det finns det också regler inom Pisa som gör att man kan ta bort till exempel nyanlända elever från testet.

Men om Expressen har rätt har man tagit bort fler än vad som är tillåtet och på grunder som inte är tillåtna, och då får vi ännu mer problem.

Man börjar också i Sverige på grund av all uppståndelse kring testet se på Pisa som en tävling som ska vinnas. Och då korrumperas resultaten.

En person insatt i Pisa har berättat för mig att man på en svensk skola skrev proven efter en liten flaggceremoni med svenska flaggor. Som om detta trendinstrument var ett OS i skola!

Det är väldigt oroande om skolor har exkluderat elever för att man inte vill framstå i god dager. Pisa är ett verktyg för att ta reda på hur det är – inte en tävling!

Men det kan kanske lätt blir så i det målrelaterade skolsystem byggt på konkurrens som vi skapat?

Det hedrar i alla fall Anna Ekström att hon inte körde med politiskt tränade dimridåer när hon fick reda på det utan omedelbart kontaktade OECD och startade en översyn av de svenska resultaten och inrapporteringen.

Det här är för viktigt för att viftas bort. Dessa undersökningar är, eftersom vi inte har andra system för övervakning, alldeles för viktiga för att korrumperas.