Det sparas i skolan. Jag har många lärarvänner som upplever det. En av dem jobbar på en skola som i år varit ganska omskriven för sina stora nedskärningar i personalstyrkan. Nedskärningarna kallades vid något tillfälle “anpassningar”. Får man inte säga nedskärningar i skolan längre?
Känslan hos många inom skola är densamma: det talas inte klarspråk. Beror det på att man rent språkligt vill sminka över problemen? Finns det några bra exempel på när det har fungerat i samma veva som man säger upp personal?
Att samhället ibland behöver göra nedskärningar och besparingar är det inte mycket att säga om, men det är hur de emellanåt förmedlas inom skola som många vänder sig emot. Inte ska väl skolan behöva bli som till exempel tv-bolagen, som kallar en “prishöjning” av ditt tv-abonnemang för en “prisjustering”.
Anpassningar, effektiviseringar eller utveckling av arbetet i skolan får inte bli eufemismer för nedskärningar. För de tre första orden är verkligt viktiga i skolans kontinuerliga förbättringsarbete. Men vilken lärare tycker det ifall orden i praktiken bara betyder mer tidspressade arbetsdagar till följd av mindre personalstyrka?
Vi har alltid bytt ut ord på saker och företeelser för att orden ska fungera bättre i vår tid. Åsikten “kalla det för vad det är”, yttrar vi nog alla lite godtyckligt utifrån vår språkkänsla och ideologiska läggning.
Ändå kan det vara tillfälle att reagera när ord på något som är uppenbart negativt, byts till ett ord som låter positivt. Särskilt om ordet beskriver något som har konkret, negativ inverkan på vår skolvardag.
Så fortsätt kalla en nedskärning för en nedskärning. Blanda inte ihop det med något annat.
Finns det några språkliga försköningar inom skolans värld som du själv vänder dig emot?