”Flickor i behov av stöd är de stora förlorarna”

Alla elever i svensk skola måste få det stöd de är i behov av för att ges chans att bygga sin framtid. Elever som slåss och bråkar får extra anpassningar och särskilt stöd, här är vi i elevhälsoteam snabba att göra pedagogiska utredningar. Barn vars föräldrar ligger på och ställer krav tvingar fram att resurser riktas till deras barn.

Kvar i klassrummet sitter de fogliga och tysta men som också har inlärningssvårigheter och är enligt min mening de största förlorarna i skolan. Ofta är det tyvärr flickor med outredd adhd, språkstörning eller autism som tvingas betala ett högt pris när pojkar som slåss och bråkar kräver all uppmärksamhet.

Svensk skola behöver en skärpt kvalitetskontroll med skräddarsydda åtgärdspaket till skolor med dåliga resultat. Det ska inte vara möjligt att som tyst och lugn elev kunna passera nio år i grundskola utan att någon tar inlärningsproblem, koncentrationssvårigheter eller andra kunskapsrelaterade svårigheter på allvar.

Mellan 15–20 procent av alla elever slutar grundskolan utan gymnasiebehörighet, det är inte acceptabelt. Att många fler elever än så slutar grundskolan utan att de givits möjlighet att nå sin fulla potential är ett riktigt underbetyg till svensk skola.

I dag lägger våra skolor mängder med resurser på de utåtagerande eleverna, de som slåss och bråkar eller de som har bråkiga föräldrar. Alla andra med föräldrar som lever i tron att skolan signalerar om något är fel, de föräldrarnas barn får inget särskilt stöd. Resurserna är liksom slut och alltsammans har blivit en huggsexa.

I en skolklass om 30 elever är det ganska vanligt att det finns tre pojkar med en diagnostiserad adhd, två pojkar med autismspektrum och tre med språkstörning. Dessa åtta elever har ofta pedagogiska utredningar och ibland åtgärdsprogram som beskriver deras svårigheter och behov av särskilt stöd.

I samma klass finns lika många flickor med outredda diagnoser och de har inte pedagogiska utredningar eller åtgärdsprogram som pekar på deras behov av särskilt stöd.

Betänk nu att jag generaliserar och självklart finns det en och annan skola där det ser annorlunda ut. Men jag skulle vilja rikta mig till rektorerna som leder elevhälsoteamen på våra skolor: Hur ser det ut på din skola? Till dig som är lärare: Hur ser du på flickornas svårigheter? Vill vi ha en skola där likvärdigheten är borttagen?

”…men var är föräldraansvaret?”

Svensk skola står inför stora utmaningar. Prognoserna pekar på att vi går mot en gigantisk lärarbrist. Inte nog med det, vi måste också öka kompetensen att se både pojkars och flickors skolsvårigheter. Vi måste bli bättre på att skrapa fram varje elevs framgångsfaktorer och göra det möjligt för alla elever att få chansen att skapa sitt liv och bygga sin framtid.

Många gånger ställs krav på skolan som fostrare av barn men var är föräldraansvaret? En stor del i beteendeproblematiken hos elever ligger hos föräldrarna men dessa föräldrar är tyvärr väldigt snabba med att ställa krav på skolan och skjuta ifrån sig ansvaret. De ställer krav på att deras barn ska ha en egen resurs, en egen liten matsal, ett eget klassrum och en egen vuxen på rasterna.

Mitt förslag till dessa föräldrar är att de ska söka hjälp på socialtjänsten som erbjuder föräldrautbildningar. Be om hjälp och lär er att sätta gränser till era barn. Stödet i skolan ska fördelas till alla elever så att alla ges möjlighet att nå sin fulla potential i skolan.

För de elever som trots stabila föräldrar och extra anpassningar i skolan inte klarar av att följa undervisningen måste vi möjliggöra andra alternativ. För denna lilla grupp av elever med massiv adhd som inte kan medicineras eller en svår autism som påverkar barnets starkt måste det finnas särskilda undervisningsgrupper med kompetent personal. Här har vi dock en utmaning och det är bristen på lärare och bristen på specialpedagogisk kompetens.

Alternativet, att sätta den här elevgruppen i en separat lokal med outbildade personer, är inte hållbart. Nej, elever i störst behov av stöd ska naturligtvis ha de skickligaste lärarna. Och här finns också många flickor som vi måste få upp ögonen för.

Jag ser ofta flickor som kämpar i skolan för att upprätthålla en fasad, alla deras energi går till att sitta stilla och förhindra sina impulser. När de kommer hem är all energi slut och de har inte lärt sig något denna dag heller.

Får jag lov att önska mig något inför nästa år är det att alla flickor som slåss och bråkar visar sitt rätta jag för då kommer ni få det stöd som ni har rätt till. Jag önskar också att ni föräldrar med flickor i behov av stöd ställer krav på skolan, sätt ner foten och kräv det som pojkföräldrarna kräver.

Anna Hagberg, specialpedagog

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.