Mindre klasser: Här klarar fler elever skolan

Lärarnas Riksförbund presenterade i somras en undersökning som följer den årskurs som började i grundskolans årskurs 1 hösten 2005 fram till elevernas förväntade studentexamen i juni 2017. En dryg tredjedel av elevkullen, 37 procent, tar inte gymnasieexamen på utsatt tid.

Och även om eleverna får fyra eller fem år på sig att klara gymnasiet så påverkas inte nivåerna särskilt mycket, konstateras det i rapporten. Konsekvensen blir att en stor grupp elever, varje år, riskerar att hamna i utanförskap.

På kommunnivå skiljer sig andelen som inte klarar gymnasiet inom avsatt tid åt. I Danderyd handlar det om 20 procent, Borgholm 17 procent, Enköping 43 procent, Flen 60 procent och Pajala 45 procent för att ta några exempel.

En av de kommuner som klara sig relativt bra i jämförelse är Åtvidaberg, där 26 procent av eleverna inte klarar gymnasiet på utsatt tid. Rektorn på Åtvidabergs enda gymnasieskola, Dan Forsberg, pekar i en intervju med tidningen Östgöta Correspondenten på en rad faktor till varför de lyckas förhållandevis bra med att få eleverna godkända: ”coach-samtal” för att inga elever ska hamna på efterkälken, aktiv elevhälsa och mindre elevgrupper för lärarna.

– Små elevgrupper är en av nycklarna. Då kan vi arbeta nära eleverna och aktivt följa deras resultat och kan sätta in stöd och åtgärder i god tid, säger Dan Forsberg till tidningen.

Johan Nicklasson, som är lärare på skolan i ämnena svenska och idrott, påpekar att det finns olika sätt att mäta hur det går för eleverna – ”tittar man bara på de som börjar ett nationellt program hos oss är det betydligt fler som tar sig igenom” – men han håller med om betydelsen av små grupper.

– Det skiljer sig förstås lite mellan ämnen och program hur stora undervisningsgrupperna är men jag har sällan fler än 20 elever när jag undervisar på de studieförberedande programmen.

På yrkesprogrammen är grupperna ännu mindre.

– Det är ett glidande begrepp vad som menas med små grupper, men vi jämför oss med våra kollegor i närliggande städer och där har man ofta grupper på över 30 elever på studieförberedande program, så det är klart mindre här, säger Johan Nicklasson.

– Dessutom är vår ledning väldigt lyhörd för vad vi lärare tycker om grupperna. Hur en grupp fungerar vet vi ju inte förrän eleverna börjar och säger jag då till rektor, ”det här funkar inte, vi måste ha halvklass”, så lyssnar de på det. Det är positivt.

På skolan går omkring 350 elever på både studieförberedande och yrkesförberedande program. Det är också ett riksidrottsgymnasium. 

Finns det en pedagogisk tanke bakom de små grupperna, eller är det snarare en konsekvens av att ni erbjuder många program på en ganska liten skola?

– Man hade kunnat låta eleverna samläsa för att spara pengar, om man hade velat, men det gör man oftast inte. Det är ett medvetet val att det ska vara behändiga grupper. Det är lite av vårt signum, att vi är en skola där eleverna får mycket lärartid.

Det är inte alltings frälsning med små grupper, betonar Johan Nicklasson, men det gör att han hinner med varje elev och det gör det möjligt för honom att jobba på ett sätt som han gillar. Och det påverkar elevernas möjligheter att nå goda resultat.

 – Det öppnar möjligheter för mig personligen. Jag har tid att möta alla elever, jag hinner bekräfta, stötta och uppmärksamma. Vi pratar ofta om detta i kollegiet och är ganska eniga om att detta är bra. Jag tror på ett relationellt arbetssätt och det möjliggörs och underlättas av de små grupperna.

Han tar återkoppling till eleverna som exempel.

– Jag föredrar att ge muntlig respons till eleverna, när det passar. Och jag kan inte se att det skulle vara möjligt om jag hade 33 stycken i klassrummet.

Finns det någon hake? Har ni väldigt många undervisningsgrupper istället?

– Nej, jag tror att man från ledningens håll insett fördelarna, liksom elever, föräldrar och lärare. Jag tror att det både lockar elever och lärare till skolan – det finns ju en anledning till att jag valt att stanna här i åtta år. Vi har en trygg miljö där eleverna har en god relation till sina lärare.

Av de som började ettan i Åtvidaberg 2005, var det 26 procent som inte tog gymnasieexamen 2017.

Det är fortfarande en hög siffra – vad kan ni göra för att ännu fler ska klara gymnasiet?

– Det är en komplex fråga som går igen i hela verksamheten. Det finns flera utmaningar att lösa. Vi ser att läsförmågan hos våra elever sjunker och vi har gjort ganska omfattande satsningar på ökad läsförståelse i årskurs 1. Och vi försöker få alla lärare att jobba språkutvecklande i alla ämnen. För de som inte klarar gymnasiet har vi ibland erbjudit en extra termin. Just nu satsar kommunen också på kollegialt lärande, bland annat genom riktat förstelärarskap.